Att bli nostalgisk över saker jag inte själv upplevt är en böjelse jag har – fråga mig inte varför. Men till de här företeelserna som jag ser tillbaka på med klappande hjärta utan att egentligen kunna minnas någonting av, hör inte minst Det Svenska Folkhemmet. Så betraktar jag exempelvis Tage Erlanders tid vid makten som Sveriges absoluta storhetstid, trots att jag föddes tolv år efter hans två decennier långa tid som statsminister. Det är måhända en övertygelse som inte tål så många motargument, men så är logiken heller inte nostalgins bärkraft.
Av det här skälet trycker förstås ett program som Hundra svenska år på de rätta knapparna hos mig, särskilt som det i den första del som sändes i måndags avhandlade den politiska utvecklingen under 1900-talet. I ett sådant program står förstås tanken på folkhemmet och dess genomförande i praktiken i fokus. Hans Villius berättarröst är helt kongenial med programmets innehåll – även den låter som arkivmaterial från svunna tider.
Det timslånga avsnittet varvar svartvita mer eller mindre rörliga arkivbilder, mestadels från seklets tidiga år, med korta intervjuer med de få människor som i dag är tillräckligt gamla för att – till skillnad från undertecknad – minnas hur det var på riktigt. Det är lika fascinerande som alltid att se både Hjalmar Branting och Per Albin Hansson vandra fram och tillbaka vid Riksdagshuset. Precis lika roligt är det att åter påminnas om hur mycket av mimik och retorik Göran Persson lånade av landsfader Erlander.
Men att vara nostalgisk är inte nödvändigtvis samma sak som att vara omodern, och det tar en bra stund innan Hundra svenska år börjar kännas intressant för mig. Inledningsvis verkar Villius eller manusförfattarna haft svårt att hitta på något kul att säga till bilderna som man ändå vill visa upp, och enkla fakta om rösträttsrörelsen repeteras ett par gånger för mycket. Arkivfilmerna är häftiga, men de räcker inte för att hålla intresset vid liv i en timme.
Och när jag sitter där och ser bilderna från Ådalen, ungefär samtidigt som vi minns tioårsdagen av Göteborgsdemonstrationerna utan att likheterna händelserna emellan ens nämns, förstår jag vad det är med Hundra svenska år som felar: historien når inte fram till nuet. Dessa händelser i förfluten tid knyts inte ihop med det Sverige vi befinner oss i nu. Det är synd. För det är inte som ett isolerat förflutet kunskapen om vår historia blir viktig – tvärtom.
Därför blir vittnesskildringarna från de som var med – som kvinnan som miste sin make i Ådalen till exempel – programmets viktigaste inslag: De tandlösa farbröderna och de högljudda tanterna som hisnande nog har upplevt första världskriget och som varit med långt in i vår samtid, det är de som länkar samman dået med nuet. Och det borde vara den springande punkten när man vill intressera människor för vår historia.