Folkbildning eller vikingahjälm?

KRÖNIKA. Vad är Uppsala för slags stad? Eller rättare sagt – vilken sort stad vill vi vara?Under senare år har det förts ett lågmält men tidvis intensivt samtal om varför Uppsala varit så dåligt på att hantera en historia full av litteratur, samtida och i historien, med gott om läsare och om författare.

Foto:

Kultur och Nöje2011-12-11 10:05
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kan det vara något att utnyttja? Något som har med stadens självbild att göra?

Inte riktigt. Det har finns synliga satsningar, som att man sedan några år tillbaka är en av Sveriges fyra fristäder för författare i behov av asyl. Men att det skrivna och skrivande Uppsala skulle vara något som har att göra med framtiden, något att satsa på och en sida av staden man kunde ha nytta av, att det är viktigt för självbild och… nej.

***

När stadens borgerliga ledning tänker på att ”profilera” staden och ”bygga varumärke”, som det heter på den managementdialekt man förmår att lyssna till, så tänker man sportarenor och vikingaland. Att den kulturella och bildningsmässiga infrastrukturen skulle ha något att göra med stadens framtid, dess arbetsklimat och dess profil som svensk stad måste vara något som inte går att förena med en moderat självbild.

På annat sätt kan man inte förstå förslaget om nedskärningar av anslagen till stadens bildningsförbund, som vi kunnat läsa om här i UNT. Tanken går emot all den kunskap vi i dag har om omskolningsmöjligheter, livslångt lärande och vuxnas fortbildning. För att nu inte andas om folkbildningsförbunden som en ryggrad i stadens kulturella aktiviteter – allt från språkkurser till skrivarskolor ryms inom ramen för den budget som nu ska trimmas ned till, som det heter, riksgenomsnittet. Uppsala ligger i nuläget över det i anslag – men efter en annan stad med bildningsprofil som Umeå (som f ö verkligen blev Europeisk kulturhuvudstad 2014). Efter nedskärningen skulle vi hamna i anslaghöjd med Helsingborg, enligt siffor framtagna av bildningsförbunden själva. Det som ryker är pengar som i nuläget går till kultur – från Kultur i Vården till de anslag som använts till fristadsförfattaren Anisur Rahmans skrivarverkstäder.

***

Det hela luktar ideologi. De pengar som satsas på kultur är alltid småsummor, men aldrig så små att man inte kan ta bort litet, enligt principen ”kapa hundens svans en bit i taget så känns det inte.” Uppsala har sedan nittiotalet i författarkretsar tyvärr ryktet om sig att vara staden där man inte gillar bibliotek – detta sedan man då slog rekord i biblioteksnedläggningar och Stadsbiblioteket tvingades gå ned till halvtidsöppet. Den fläcken har vi ännu inte lyckats tvätta bort. Nu ser man hur samma tänkande åter är uppe vid ytan. Och vi ska NED till riksgenomsnittet i folkbildning! Uppsalaversionen av framåtanda och framtidstro.

Ja, det är lätt att bli ironisk. Men hur ska man annars få stadens moderata politiker att inse att man vårdslösar med vad som skulle kunna vara en så viktig del av stadens framtida profil? Kanske ett pris till den som gjort mest för att såga av den gren man sitter på? Jag kan tänka mig att donera en vikingahjälm i plast.

Fotnot: Läs de tidigare debattartiklarna om Studieförbunden på unt.se/kulturdebatt