Flyttandets tid är nu
KRÖNIKA. Ett nytt år, en ny början, en tid att begrunda alla de lärdomar man inhämtat under ännu ett år i de visa männens hemkommun Uppsala. Så vad har jag lärt mig? Att jag hatar att flytta, skriver Sebastian Johans.
Sebastian Johans skriver krönikor varannan vecka.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett nytt år, en ny början, en tid att begrunda alla de lärdomar man inhämtat under ännu ett år i de visa männens hemkommun Uppsala. Tänk att få ta en paus och reflektera. Över livet, över allt man lärt sig.
För min del handlar 2007 uteslutande om flytt, i varje fall just nu, eftersom det är vad jag har sysslat med de senaste veckorna. Och vad har jag lärt mig? Att jag hatar att flytta. Det är en fin insikt, även om den kommer lite för sent.
Varje flytt är lite av ett nyttigt trauma. Man river upp, rafsar ihop och bär iväg, det blir lite av en vädring av emotionellt och fysiskt bagage. Självinsikterna dundrar emot en som raketerna på nyårshimlen, om uttrycket ursäktas.
Det här är min första riktiga vuxenflytt. Student- eller ungdomsflyttar är lite enklare, och roligare. Senast jag flyttade blev jag tvungen att gå igenom stora högar av gamla oförklarligt sparade papperslappar, och jag blev nästan förlägen av alla post-its med skuggade tuschbokstäver där det stod saker som "Mot döden lev livet" på arabiska, skrivet av någon a-kursare i orientalistik och med autentiska vino tinto-fäckar bredvid bokstäverna.
Lapparna representerade en dröm om en framtid som fortfarande var förankrad i en slags postpubertal skenbart negativ optimism, svartsynt på ytan men ändå någonstans därunder fylld av ljusnande tillförsikt.
När jag nu, ett par år senare, rensar i lådorna är skillnaden i sparade lappar påfallande. I stället för skrynkliga, nästan oläsliga och generande dåliga dikter, författade sent på kvällen i ett drucket samförstånd med världen, hittar jag nu skrynkliga, nästan oläsliga och generande låga lönebesked och oöppnade, dataöversatta (än mer svårbegripliga) brev från skatteverket i mitt ursprungsland Finland. Det är som om drömmarna har försvunnit från högarna, men det kan också ha att göra med att självkritiken har nått en större mognad, vilket möjligen kan leda till att lapparna städas undan i en högre takt.
En annan skillnad är flytthjälpen. Tidigare var det mer självklart att använda sina vänner som gratis arbetskraft. De ställer förvisso fortfarande upp, men det känns mindre bekvämt att kräva dem på livegenhet. Jag flyttar på en vardag, och förlitar mig i hög grad på frilansande, nattarbetande och föräldralediga kamrater. Jag ringer och frågar om de har tid trots att jag vet att de har mycket att göra. Efter en kort stunds samvetskval ringer jag upp igen och undrar om de kan precisera lite närmare exakt vilken tid de tänker dyka upp.