Flygande gris

Jag kan tycka att den japanske animatören Hayao Miyazaki är lätt överskattad. Jag kan misstänka att hyllningarna till filmer som Spirited away och Det levande slottet kan förklaras dels av svenska kritikers skräck för att missförstå hela Japantrenden, dels av någon sorts allmän schablonglädje över alla animerade kulturyttringar som inte kommer från USA.

Men historien om Porco Rosso, stridspiloten som är förvandlad till en gris, flyger rätt in i mitt hjärta. Han är ju för cool i sin khakidräkt, sin lugg, sina sorgsna mustascher, sin scarf och sina Gitanescigaretter. Och han är en gris. Varför är han en gris? Det är tydligen inte relevant; viktigare är att lyfta fram solens blänk i flygplanskroppar, det glittrande Medelhavet, de noggranna ritningarna och beräkningarna när ett nytt flygplan ska byggas så att Porco Rosso kan fortsätta att vara luftpiraternas skräck.

Filmen utspelas på 1920-talet, i en tydlig Tintinkänsla där fascismen gryr i Italien och raspiga radioapparater spelar franska chansons. Och där en pilot fortfarande får vara en mansgris som gör en looping över trånande kvinnohjärtan, höjer sitt whiskyglas mot solnedgången och lakoniskt konstaterar en av de eviga sanningarna: "En gris som inte flyger är ingenting".

Flygande gris

Historien om Porco Rosso stridspiloten som är förvandlad till en gris flyger rätt in i hjärtat, skriver Erik Helmerson.