På tisdag är det dags för premiär och den närmare tjugo man starka ensemblen, varav större delen är ungdomar, är snart redo att möta sin publik.
När Uppsalaförorten Gottsunda nämnts i medierna de senaste åren har det kanske främst rört sig om oroligheter och bilbränder. Att stämpla en plats som en ”problemort” ter sig ibland som alltför enkelt. Gottsunda är också en plats där många positiva krafter verkar och där kreativiteten stundtals sprudlar. I uppsättningen Flugornas herrar har regissören och dramapedagogen Nanna Castillo försökt engagera hela området och velat väcka frågor kring det som hänt.
– Föreställningen handlar mycket om hur individen agerar i gruppen, säger Nanno Castillo. Vi undersöker det här med mobbning och rädslor, gruppsykologi och masshysteri. Men vi har försökt akta oss för överpsykologisering och skambeläggning. Vi vill inte ge några svar utan snarare öppna upp för fler frågor.
William Goldings roman väcker onekligen en hel del frågor. Berättelsen om hur ett plan kraschlandar på en öde ö och hur en grupp barn skapar ett slags samhälle i miniatyr, med allt vad det innebär av maktspel och hierarkier, är ett av litteraturhistoriens mest spännande sociala experiment. I Gottsunda har man dock valt att göra sin egen tolkning av romanen.
– Vi har markerat att detta är vår alldeles egna version genom att kalla den för Flugornas herrar, inte herre, säger Nanna Castillo. ”Vi har alla blivit flugornas herrar”, är ett citat ur boken. Många försöker se det som att det onda är något den andre gör, inte att det också finns inom en själv. Och att vara passiv och göra ingenting är också en handling.
Shadia Islam, en av ungdomarna som medverkar i pjäsen, menar att det som händer på Goldings fiktiva ö lätt går att översätta till verklighetens skolgårdsmiljö.
– Man känner igen sig i mycket, säger Shadia. Att det där med status är väldigt viktigt till exempel. Det handlar om vad som händer med dem som vågar stå utanför.
De totalt sexton skolungdomar som är med i pjäsen har jobbat hårt och fått offra skolarbete, läxor och fritid för att kunna satsa helhjärtat på föreställningen. Många av dem har stått på scen tidigare men aldrig för en så här stor publik. Hittills är närmare 1 500 biljetter bokade.
– Att spela för andra skolklasser känns nervöst, säger Shadia. Spelar man bara för sina föräldrar är det inte så farligt. De tycker ju att allt man gör är jättebra.
De unga skådespelarna har dock hjälp av ett par proffs ur teaterns fasta ensemble. Även scenografi och kostym som gjorts av Tove Berglund, antagen till Dramatiska institutets scenografutbildning, ger ett professionellt intryck.
– Vi har verkligen lagt mycket krut på den här uppsättningen, säger producent Katarina Karpe. Det känns roligt att kunna ge ungdomarna de förutsättningarna. Det är en amatörföreställning men med proffsinramning.