Att bevara skönheten. Hur många konstnärer, musikskapare, författare och poeter har inte försökt? ”Men skönheten är ingenting man fångar, den är bara nåt man ser” sjöng Lisa Ekdahl om en blå fjäril hon skådade. För när vi väl fångat fjärilen, vad ska vi göra av den? I en glaskupa dör den, fastnålad blir dess skönhet grotesk. Också i det fria är den skyddlös och lever bara ett par dagar.
”flyg lilla fjäril flyg,
en dag kommer du att krossas
Så flyg nu
du lilla fjäril flyg”
uppmanade Håkan Hellström, en annan vispoet med sinne för den flyktiga skönhetens sorg. Kanske är det därför den vingprydda varelsen blivit så populär i kulturen. Den symboliserar eftersträvansvärda men undanglidande värden som skönhet och lycka och påminner oss om att också det vackraste måste dö. Poeten Bo Setterlind tycks drabbad av detta och återkommer i sina dikter flera gånger till fjärilen.
”Säg inte, att ingenting blir kvar
av den vackraste fjärilen livet gav.
Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft, som stoft.”
Men även det sprödaste kan bära på oanad styrka. Fjärilen har också blivit en bild för hur små händelser kan få stora konsekvenser, bättre benämnt som ”fjärilseffekten”. Begreppet myntades av vetenskapsmannen Edward Lorenz och hans artikel ” Does the flap of a butterfly’s wings in Brazil set off a tornado in Texas?”, som undersökte om något så obetydligt som en fjärils vingslag kunde påverka vädret på en annan kontinent. Hans tes var att vi aldrig kan veta exakt vad som bidragit till en särskild konsekvens (han undersökte trots allt vädret). Men populärkulturen såg oanade möjligheter och tolkade honom tvärtemot. Som Robert Redfords karaktär säger i 1990-talsfilmen “Havana”: ”En fjäril kan fladdra med vingarna över en blomma i Kina och orsaka en orkan i Västindien'... 'forskare kan till och med beräkna oddsen.” Och visst är tanken lika angenäm som kuslig: att varje litet val vi gör påverkar inte bara vårt eget utan också andras liv.
Detta undersöks tafatt i filmen ”The Butterly effect” från 2004, där Aston Kutchers karaktär reser tillbaka i tiden för att ändra saker som hände i hans barndom, med stora problem i framtiden som följd. Betydligt bättre är då utförandet i Jenny Erpenbeks ”Natt för gott” (Bonniers, 2016). Ett spädbarn dör i sekelskiftets Galizien vilket krossar den kvarvarande familjen. Men hur hade historien sett ut om modern bara tagit en handfull snö för att dämpa barnets feber och på så sätt räddats dess liv? Så fortsätter denna vackra roman med tempusformen ”skulle ha”. Här nämns inte någon fjäril men vingslagen kan ändå anas i denna slumpens musik.
Fjärilen symboliserar också pånyttfödelse. Fjärilslarven som väver in sig i en kokong och sedan virvlar ut, lätt och fri, är en välanvänd metafor för utveckling. Men denna kan också göra ont, som vi lärt oss av Karin Boyes bristande knoppar. Som Alice i Underlandet säger när hon söker medkänsla hos den blå vattenpipsrökande larven: ”Men när farbror blir förvandlad till puppa, som farbror blir en vacker dag, och sen till fjäril, då tror jag allt att det kommer att kännas lite konstigt, eller hur?"
Och när förvandlingen väl har skett är den oåterkallelig. Kanske ser vi ibland tillbaka på det lugna larvstadiet med nostalgi - en fjärilslarv kan kravla i vår kupade hand, en fjäril flyger dit vinden bär. ”The day I stop is the day you change and fly away from me” sjöng the Cure i sången The Caterpillar.
I dag, söndag, kan fjärilsintresserade bege sig ut på safari längs fjärilsstigen i Hågadalen, tillsammans med Biotopia. Om denna text förvandlat detta till en sorgevandring, en påminnelse om alltings förgänglighet, bär då med dig de sista hoppfulla raderna i Bo Setterlinds dikt.
”Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande flykten kvar!”