Elvaåriga Tytte har sparat och sparat. Hon har till och med sålt majblommor för att få ihop pengar så att hon ska kunna köpa den fina tallriken till stressade mamma. Men när hon sedan överlämnar gåvan får hon inte den reaktion som hon hade tänkt sig. ”Men vad har du hittat på nu då? Ojdå, den var ju...ovanlig.” Händelsen har uppenbarligen satt sina spår. I dag jobbar Tytte Johnsson som skådespelare och berättar om sitt barndomsminne i föreställningen Minneskoden på Uppsala Stadsteater.
– Man minns ofta det känslomässigt starka, som till exempel obehagliga minnen, säger regissören Johanna Salander.
Handlingen bygger på tre olika sorters ingångar till ämnet; vetenskaplig forskning, de tre skådespelarnas minnen och samtal med mellanstadieelever från Uppsala. Eleverna har fått svara på frågan ”Vad är minnet?” och deras svar vävs ihop med vuxenvärldens mer teoretiska tilltal. Barnen har även fått skriva brev till sig själva som vuxna. ”Du kommer att bo i USA och jobbar som säkerhetsvakt i en affär. På fritiden spelar du fotboll med din dotter och ritar med din son” siar ett av breven. Vissa teman har framträtt extra tydligt.
– Jag trodde nog att det skulle handla mer om att vara kär men det finns nästan ingenting sådant. Kompisar och familjen är det som de hoppas att de ska minnas, säger Johanna Salander.
Minneskoden skulle kunna sägas vara något så ovanligt som en metaföreställning för barn. Skådespelarna spelar sig själva, både som barn och vuxna. De gestaltar även de intervjuade mellanstadieeleverna. Ett jobbigt minne om en skolredovisning mynnar ut i en scen där den stammande eleven sjunger ledmotivet till Titanic bland såpbubblor och rosor. Scenen ställer frågan om man kan skapa sitt eget minne. För dramaturgen Camilla Blomqvist var det just den frågan som blev idén till pjäsen.
– Jag har ett minne från elvaårsåldern. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”Undrar om det är möjligt att jag kommer att minnas just det här ögonblicket om jag koncentrerar mig riktigt hårt.” Och det gjorde jag.
Hon och Johanna Salander började fundera på vilka av alla händelser som fastnar i minnet och varför. När de fick uppdraget av Uppsala stadsteater att sätta upp en pjäs för fjärdeklasser beslöt de sig för att föreställningen skulle få utgå från just elvaåringar och deras uppfattningar om minnet.
Förutom barnens brev har även skådespelarna skrivit brev till sina elvaåriga jag. ”Jag vet att du inte tror det nu men när du är vuxen så är du skådespelare” säger Erik Magnusson till sig själv som blyg elvaåring.
– Vi har funderat på vad vi kan ge barnen och därför la vi in delen där skådespelarna skriver till sig själva. Sådant som är jobbigt när man är elva år är ofta inte jobbigt längre när man är vuxen, säger Johanna Salander.
Pjäsen har premiär fredag 16 mars och visas för Uppsalas fjärdeklasser fram till maj. Fem föreställningar är öppna för allmänheten.