Fjärde och mesta blodet

Uttrycket first blood kommer från boxning - där betydelsen av att tillfoga motståndaren matchens första blodsutgjutelse mest är psykologisk. I filmerna om Vietnamveteranen John Rambo handlar det snarast om att tillfoga motståndaren största möjliga blodsutgjutelse först, under tiden och sist.
Dödstalen i serien har stigit från den första filmens (First blood, 1982, bättre än sitt rykte) blott fyra personer: i Rambo II (1985) tar han livet av ett sextiotal, trean från 1988 kom in i Guinness rekordbok som världens mest våldsamma film med ett dödstal "över 108". När Rambo gör comeback kan man räkna ihop 2,6 döda per minut.

Men det som verkligen är skillnaden är hur våldet ser ut. 2008 är en Rambofilm fullkomligt till brädden fylld av blod. Människor sprängs i bitar, barn spetsas på bajonetter, bäbisar kastas in i brinnande hus, huvuden skjuts sönder i närbild, inälvor skärs ut och strupar slits av till mycket illustrativa ljudeffekter - det är det vidrigaste jag sett och hört i filmväg, alla kategorier, och det har noll och intet underhållningsvärde.

Rambo har dragit sig tillbaka, plågad av mardrömmar efter ett liv i våld. När en grupp missionärer försvinner i folkmordets Burma ser han en chans till botgöring samtidigt som han får ännu en möjlighet att njutningsfyllt plocka fram monstret inom sig. Han leder en grupp tatuerade stridspittar på räddningsuppdraget, pilbågen har han med sig liksom en kniv av egen tillverkning, större än en Rambokniv någonsin varit.
Det är paradoxalt nog just den omåttliga vidrigheten som gör Rambo mer uthärdlig än sina två föregångare. Samtidigt som Rambos hänsynslöshet ursäktas med att värre grymheter begås av fiendesidan så visar filmen att det inte finns några vinnare, bara levande eller döda. De oskyldiga pojkar som kidnappas för att bli soldater i början av filmen skulle kunna vara samma som de Rambo urskillningslöst slaktar i slutstriden. Helt bekvämt känns det inte - samtidigt som den poängen nog går större delen av den tilltänkta publiken förbi.

Fjärde och mesta blodet

Den fjärde Rambo-filmen är till brädden fylld av våld med noll och intet underhållningsvärde, skriver Mårten Markne.