Anisur Rahman svepte in som en virvelvind i Uppsala och startade ett litteraturcentrum. Andra fristadsförfattare har hållit en lägre profil. Stipendiet ställer inga krav på motprestationer.
– De kan vara här och få lugn och ro. Det ska verkligen vara en fristad, men alla har hittills haft en önskan om att få ge något tillbaka till Uppsala, säger Annika Strömberg, kulturstrateg på kulturförvaltningen och koordinator för Fristad Uppsala.
Vem Uppsalas femte fristadsförfattare är kan hon inte berätta, då skulle det kunna bli svårare att få visum och lämna hemlandet. Men så mycket kan avslöjas, att det är en kvinna med familj. Detta krävde ändringar i stadgarna och höjt anslag. Hittills har fristadsförfattarna kommit utan barn.
– Många som söker har barn och ur ett barnrättsperspektiv är det tokigt att exkludera dem. Kostnaden blir inte så mycket större, säger Annika Strömberg.
Nu har hon ordnat en större hyreslägenhet, på hemlig adress.
– Så på fredag ska jag flytta från en pytteliten tvåa till en trea, säger hon och skrattar.
Ända sedan starten har hon varit den som tar hand om fristadsförfattarna. Hon hämtar dem på Arlanda och ser till att de blir introducerade i Uppsala. Hon guidar runt dem i staden som ska vara deras hem i två år. Hon ordnar en arbetsplats inom kulturförvaltningen för att personen ska finnas i ett sammanhang. Och hon hjälper till med lokala kontakter, till exempel med författarförbundet.
– Jag försöker skapa ett nätverk runt personen, säger hon.
Hur har det gått de här tio åren?
– Väldigt bra. För varje gång har vi lärt oss saker, svarar Annika Strömberg.
Hon tycker dock att de kunde göra projektet ännu mera känt och arbeta mer med frågor kring yttrandefrihet. Ett sätt att göra det är att fira tioårsjubileet. Den första programpunkten blir i Sävja kulturcentrum på alla hjärtans dag.
– Den 14 februari är det 29 år sedan fatwan mot Salman Rushdie uttalades. Det blev starten på fristadsnätverket, säger Annika Strömberg.
Temat för kvällen är därför Salman Rushdie och yttrandefrihet.
Uppsala blev Sveriges tredje fristad. Göteborg var först ut 1996, följt av Stockholm.
– Det fanns inte så mycket dokumenterat. Vi fick bygga från scratch, berättar Annika.
Hon tog fram förslag till stadgar och skrev arbetsformer. Kulturnämnden bad kommunfullmäktige att få i uppdrag att inrätta ett vistelsestipendium. Ett par år senare uppmärksammade kulturrådet fristadsfrågan. En fristadshandbok togs fram och en nationell samordnare inrättades, som sedan 2017 finns i Uppsala. Nu har Sverige 24 fristäder.
Annika Strömberg ser fram emot att möta Uppsalas nästa fristadsförfattare i vår.
– Den stunden då jag står på Arlanda är så spännande och rolig!
Stipendiaterna påverkar alltid Uppsala på ett eller annat sätt. Hon är alltid lika nyfiken på hur det ska det bli den här gången.
– Det är inte lika roligt när det närmar sig slutet och de ska åka hem, med oron för framtiden, säger hon.
I Norge får alla fristadsförfattare asyl, medan de i Sverige får tillfälliga arbets- och uppehållstillstånd. Om de inte kan återvända hem får de söka förlängning hos Migrationsverket och visa att de kan försörja sig själva.
– Många brinner för sitt land och vill kunna återvända, säger Annika Strömberg.
Tio evenemang planeras i jubileet, ett för varje år. Det sista blir på Fängslade författares dag den 15 november.