"I mitt sommarprat blir det mer 'vi och oss' än 'jag och mig', för det är så vi lever", säger Syster Karin, nunna på Alsike kloster utanför Uppsala. En viss skillnad mot många andra sommarprat.
Att välja bort jaget och bli en del av klostrets kollektiv kan tyckas fascinerande och märkligt, ett val som det enligt Syster Karin finns många fördomar kring. Hon får ofta frågan varför hon gick i kloster och om hon kan sluta. Eller som när hon på gymnasiet fick höra av en lärare: ”men Karin, du behöver inte vara kristen, du är ju intelligent.”
Hon säger det dock utan bitterhet och berättar fint om vad klosterlivet handlar om för henne: att våga en kallelse och leva helt för Gud, och på så sätt vara sann mot sig själv. Hon återkommer hela tiden till människorna hon möter: personer i nöd och oftast flyktingar. De som står på trappan och säger ”hjälp oss”. Och att det där och då aldrig finns något annat alternativ än att släppa in. Hon får det att låta så enkelt: vi är skapade att hjälpa varandra”.
Det finns få fristäder där folk får vara som de är med sina livsåskådningar och sina sår. Jag kunde bara önska att fler människor, troende som icke-troende, skulle vara som Syster Karin.
Lyssna själv på programmet här nedan!