Finlir och fysiskt driv med Väsen

Väsen låter sig definitivt inte förväxlas med någon annan grupp på den svenska folkmusikscenen. Det handlar om en förening av tradition och nytänkande, av finlir och uppkavlade ärmar, nyansrikedom och ett rent fysiskt driv.Och det handlar förstås om klangbilden, den särskilda fyllighet som åstadkoms av Olov Johanssons nyckelharpa i kombination med Mikael Marins viola, två instrument som är vidunderligt samspelta, men också kan kasta loss i väldigt självständiga stämmor, liksom på tvärs mot varann. Lägg därtill Roger Tallroths gitarr som ömsom rytmiserar, ömsom är melodiinstrument och ibland också används som basinstrument.I den egna låtarna vid torsdagskonserten tyckte man sig ana exotiska inslag av t ex balkanmusik och keltiskt gods, mitt bland allt det svenska. Men det ska betonas att Väsen hela tiden verkar ha åtminstone några tår förankrade i den uppländska myllan, också när de spelar en irländskt inspirerad jig. Kanske är det just den förankringen som ger Väsen en så självklar identitet, till skillnad mot vissa andra grupper som tenderar att gyttra ihop all världens folkmusikinfluenser.Polskorna dominerade vid torsdagskonserten, egna och andras. På slagverksstolen fanns denna gång Fredrik Gille som spelade med lika stor lyhördet som sin mer kända Väsen-kollega André Ferrari. Rytmen finns ju redan i melodiinstrumenten, men Gille förstärkte och accentuerade, och tycktes i de mer pådrivande numren lägga ett drag av dansant rit till Väsens polsketakter.Den så trolska, hypnotiska effekten av Väsens musik sammanhänger i sin tur med gruppens sätt att upprepa och bearbeta, förändra och fördjupa sina meloditeman, så att de växer ut till något stort. Ibland klingar det förfinat som kammarmusik, eller som vid torsdagens konsert när två äldre polketter tycktes bära spår av något dansstycke från renässansen.Många av gruppens egna låtar är vackra men nog så krävande, t ex en vals och en bröllopspolska av Olov Johansson, här med en närmast sjungande kvalitet i nyckelharpan, liksom en lågmält lyrisk vals av Roger Tallroth.Nog är Väsens utspel dynamiskt och varierat, men likväl var det några traditionella polskor efter Byss-Calle som rev ned de starkaste applåderna på torsdagskvällen. Det var också de låtarna som bjöd på mest frenesi och råös, och tydligast visade Väsens rötter.I sådana uppsluppna stunder kunde jag uppleva att den akademiskt förpliktigande Alfvénsalen är en något tveksam spelplats för Väsens musik. Hellre då en intimare bygdegård någonstans på landsbygden, med imma på fönsterrutorna. Fotnot: Väsen spelar på lördag kväll i Alunda och på söndag i Dalby.