Filmupplevelse av det fulare slaget

Fotot är rent klaustrofobiskt - alldeles för nära för att vara bekvämt, långt in i åskådarens integritetszon. Instängt är det, med väggar och murar i vägen för luften och ljuset - de få öppna vyerna är i sin tur utfrätta eller suddiga. Fult är det också, skakigt och dant, och alldeles perfekt i sammanhanget. Ibland förstår man inte ens att det var ett klipp man såg förrän efteråt.

Visste man det inte hade man ändå kunnat gissa att Behandlingen är en debutfilm, den har ett så pass "rått" uttryck och är så pass galet obekymrad om annat än sig själv.
Utan sin humor hade Behandlingen ändå inte varit mycket att hänga i granen. I Björn Andersson och Eva Fritjofson har Johan Jonason två skådespelare som kan vara just så där lagom vilsna som vi alla är i vardagen, och så vrider de till sina samtal bara lite lite; det är som att se vardagen i skrattspegeln. "Jag är tråkig, men jag lägger inga värderingar i det, det är ett objektivt konstaterande" som Björn Anderssons Roy säger.

Roy är 57 år, sjukskriven för ryggont och ointresserad av allt. Inte osympatisk alls, men riktigt tråkig. Dödar effektivt ett samtal genom att säga knyst. Mat gillar han, att laga och äta, men hustrun Ylva (Eva Fritjofson) bär tristessen som en andra hud och skickar till sist i väg honom på en "alternativ behandling" där han får knapra chilipeppar i stället för piller och koncentrera sig på att balansera en boll på en planka. Terapin verkar helt utan riktning och terapeuten, Emil Johnsen med en Giovanni Ribisi-liknande oskyldig uppsyn, verkar oftast tämligen ointresserad av att få Roy att må bättre, och minst lika vilsen.

Vill man så kan man säkert se Behandlingen som en satir över det ena eller det andra, jag ser den hellre som en liten studie av hur lätt det är att lunka på, finna sig i situationen och lita på någon auktoritet; när Roy väl försöker ta kontroll över sin situation agerar han också lite halvdant och med ett helt oväntat resultat. Här är det ingen revolution på gång, men en ren filmupplevelse av det ovanligare slaget.

Filmupplevelse av det fulare slaget

Det är sällan man lyssnar lika intensivt till en film som man tittar på den. Långfilmsdebuterande regissören Johan Jonason har varit extremt noggrann med ljuden i sin Behandlingen - ljuden, snarare än ljudet, för det låter lika fult som det ser ut, skriver Mårten Markne.