Filmisk skönhet som andas 70-tal

Den svenske regissören Göran Olsson ägnar sin film åt att försöka förtydliga Billy Pauls roll i musikhistorien och inte minst i medborgarrättsrörelsen.

På olika sätt sätts hans storhet i fokus: musikaliskt, socialt, personligt. Han karaktäriseras på ett ställe som "en brottsligt bortglömd innehavare av socialt samvete," den som först tar in verkligheten i soulmusiken men står i skuggan av Stevie Wonder och Marvin Gaye. På ett annat berättar hans fru, som genom hela filmen ständigt är i hans närhet, att deras kärlekshistoria började med antagandet att en person som kan sjunga på det sättet inte kan vara så avskyvärd som han verkar. Och så får han själv berätta om hur hans medvetande om sociala orättvisor formades i barndomen.

Intervjuerna sker i baksätet på olika bilar, på trottoarer, i soffor? och allt är filmat på natten; här hymlas inte med att dokumentärfilm är lika planerad som spelfilm, men framför allt så har Göran Olsson i natten hittat det som gör filmen sevärd även i de stunder då intervjupersonernas åsikter känns plockade ur luften. Mörkret lockar fram en stilfull kornighet i bilderna, långt från den samtida dokumentärfilmens alldeles för vanliga pixlighet.

70-talskänslan förstärks av de glidande gatubilderna, sättet att använda staden för ett neonmättat, nästan abstraherande bildmåleri, och naturligtvis med hjälp från överflödet av musiken. Kompositionsmässigt är filmen en skönhet, innehållsligt är den svagare. Man lämnar den med ett jaha, och en undran över vad som egentligen gör Billy Paul unik i musikhistorien och värd en film mer än någon annan.

Filmisk skönhet som andas 70-tal

Låten som föregick titellåten Am I black enough for you i Billy Pauls karriär hette Me and Mrs Jones, en låt som de allra flesta har hört men väldigt få kan placera närmare än "någon reklamfilm" eller kanske "är inte den med i Ally McBeal?"