Filmen blev vägen ur ensamheten

På sätt och vis är hans liv en framgångssaga. Upptäckt av filmlegenden Olle Hellbom, långfilmsdebutant vid 23 års ålder, Guldbaggebelönad och hyllad för sina känsliga filmatiseringar av Maria Gripes böcker.

Sedd med andra glasögon är Anders Grönros filmkarriär en studie i motgångar. På mer än tre decennier har han bara gjort fyra spelfilmer, den senaste, Glasblåsarns barn, gick upp på bio 1998. Filminspelningen kantades av bekymmer, budgeten överskreds och den planerade premiären fick skjutas upp i två år.

Kanske spelade det in när nya filmen Jag saknar dig skulle göras. Att få ihop finansieringen till filmatiseringen av Peter Pohls ungdomsbok, baserad på en tonårig flickas dagbok, tog sju år.
– Det är mycket möjligt att det hade med det att göra. Det är det som är det obehagliga. Branschen är så liten i Sverige och folk som inte var med och vet vad som hände pratar gärna, säger Anders Grönros.

Motgångarna har trots allt mest fungerat som en sporre för honom. Efter att ha fått blankt nej av barn- och ungdomsfilmskonsulenten på Svenska Filminstitutet gav han sig inte förrän han fått ja av nästa filmkonsulent.

Lite symptomatiskt känns det att hans båt, som vi möts på, har döpts till Wiljo. Wiljo är holländska, berättar han, för viljan eller att vilja. I en kruka på däck huserar en annan viljestark individ: en gräsandshona som byggt sitt rede i Anders Grönros tomatplanta.
– Vi ringde Naturskyddsföreningen för att få råd och de sade att antingen kastar ni äggen i vattnet – det är inte olagligt – eller så ser ni henne som ett pittoreskt inslag i vardagen.

Det är lätt att fastna i Anders Grönros historia, men själv är han mest intresserad av nuet. Den 12 augusti har Jag saknar dig premiär i inspelningsstaden Piteå. Som vanligt inför en premiär är han sårbar och naken, säger han, men nerverna hålls delvis i schack av det fantastiska publikmottagande som filmen fått när den förhandsvisats på Göteborgs filmfestival och barn- och ungdomsfilmsfestivalen Buff i Malmö.
– Jag var på visningen i Malmö och då stod en hel skolklass kvar i salongen efter filmen och grät och tröstade varandra och vägrade att gå ut. Jag har aldrig mött så starka reaktioner på någon film jag gjort förut.

Vad är det i Jag saknar dig som väcker sådana känslor? När Anders Grönros dotter var i tonåren läste hon boken 17 gånger och han rördes själv till tårar av berättelsen om Tina vars enäggstvilling Cilla dör i en bilolycka.
– Det är en otroligt gripande och fantastisk historia som egentligen handlar om meningen med livet. Vad är meningen med det hela? Genom en 15-årig flickas upplevelser möter man det svåraste.

Döden är ett ämne som följt honom genom karriären. I Agnes Cecilia, Jag saknar dig och den omdebatterade dokumentären Ambres – en död talar snuddar Anders Grönros vid frågan om huruvida allt tar slut den dag vi dör.
Själv är han öppen inför alternativa sätt att se på utslocknandet.
– Jag tror det finns en stor möjlighet att döden inte är ett slut. Även om jag inte riktigt förstår hur det skulle kunna gå till tror jag att medvetandet kan överleva kroppen.

Olle Hellbom kallade honom en gång för den envisaste jävel han mött. Anders Grönros ler när han tänker tillbaka på deras möte och den fantastiska filmskola som filmveteranen gav den inbundne och helt oprövade 23-åringen. Utan Hellboms hjälp och utan mötet med kameran hade hans liv förmodligen sett helt annorlunda ut i dag.
– Jag var väldigt ensam under tonåren och framåt. Jag hängde inte alls med i det som andra höll på med. Medan andra började åka moped började jag pyssla med kameran.

Han gjorde några amatörfilmer, vann en ungdomsfilmstävling, blev kär och skrev ett manus inspirerad av den kärleken. SVT lät honom låna en kamera för att spela in filmen och den visades i tv, där Olle Hellbom fick syn på den.
– Jag var jätterädd och det blev naturligtvis inget med kärleken. Men det pågick saker i mig hela tiden som var en längtan efter att komma ut ur den lilla ensamma världen jag var i. Filmen var nog en kanal, en väg där jag började träffa människor och var tvungen att börja prata.

Blyg är han fortfarande, men filmen har vidgat hans liv. Och de som valt att följa honom hela vägen vittnar om hur han lockat fram det bästa ur dem. Ett konkret exempel på det är Thommy Berggrens Guldbagge. Skådespelaren fick den för paradrollen som härskare i Glasblåsarns barn, men valde att ge bort priset till Anders Grönros som kompensation för att denne inte nominerats i regiklassen.
– Det är kanske det mest värdefulla jag har, säger han.