– Jag blev skitprovocerad. De behandlade oss olika. Vi hade varit ute den kvällen, och det var inte bara han som stod i vägen när polisen kom körande, det gjorde vi alla, säger Elin.
Den 3 juni satte en polispatrull handklovar på en kille och tog in honom i fyllecellen. Där han fick sitta i sju timmar. Han är svart och den enda i sällskapet som polisen frihetsberövade. En annan i sällskapet var Elin och enligt henne var det ett rasistiskt ingripande av polisen i Stockholm.
Hon ville göra en anmälan direkt samma kväll men ingen ville ta emot den. Elin fortsatte ringa dagen efter. Hon är att glad över att förhöret blev av men befarar att förundersökningen kommer läggas ner.
Elin Lilleman Eriksson har ett starkt rättspatos och är en person som strider för sina övertygelser.
– Stackars dig som ska få ihop den här texten, säger hon vänligt.
– Åh jo, det kommer att gå bra, svarar jag, utifrån övertygelsen att jag fått ihop texter förr.
Men nu sitter jag här med Elins liv i anteckningar och det är faktiskt klurigt att veta vad jag ska lyfta fram. Det finns så många orättvisor som gör henne upprörd och som hon jobbar för att förändra.
Hör själva.
Nyligen blev hennes dokumentärfilm ”Wild dogs” klar. Elin har regisserat, skrivit manus, filmat och producerat – visserligen ihop med medregissören, Saga Gärde, och ett filmteam, men ändå. Filmen handlar om hur musikindustrin styrs av män. Filmen kommer visas på Fyrisbiografen i Uppsala under sensommaren.
– Musikproducenter är till 95 procent män och den situationen upprätthålls av myten om det manliga geniet. Producenten har stor makt genom att styra vad som är relevant att lyssna på och vilka förebilder som styr ljudmässigt. Det är lätt att tro att det är talang som avgör vem som får chansen att komma fram. Men det är fel. Det handlar egentligen om nätverk och makt, säger Elin Lilleman Eriksson, och tillägger att hon känner igen sig; också regissör är ett extremt mansdominerat yrke.
– Det finns dessutom en femfobi som gör att kvinnorna får lägre status och mindre inflytande, säger hon.
Vad innebär femfobi?
– Att det som förknippas med kvinnor och tjejer, och anses som feminint, förminskas eller förlöjligas. Inom den kulturella musiksfären avfärdas till exempel Justin Bieber och Dollystyle på grund av att det är mest unga tjejer som gillar dem, säger hon.
I dag är det många som pratar om jämställdhet inom musikbranschen, men det imponerar inte på Elin.
– Det är få som inte säger att de är för jämställdhet. Men när det kommer till handling blir jämställdhetsivrandet bortsopat av andra krav, säger Elin Eriksson, som betvivlar att de stora musikbolagen kommer att gå i bräschen för kvinnliga producenter.
Men hon ser hoppfullt på andra alternativ som växer fram. Och det är just vad ”Wild dogs” handlar om. Filmteamet har följt en grupp: tjejer och transpersoner, som deltar i Popkollo för att lära sig musikproduktion.
Vad leder det till om musikbranschen blir jämställd?
– Förhoppningsvis väldigt mycket ny och intressant musik. Förresten...det har redan börjat, bilden av musikproducenten har vidgats och andra kroppar har tagit plats i rollen, säger Elin, och syftar bland annat på artisterna och producenterna, Robyn, Jenny Wilson och Beatrice Eli som alla dyker upp i filmen på grund av att de föreläser på Popkollot.
Kontrasten mellan Elins liv i Stockholm och på Gräsö kan knappast bli större. Här är det tyst i skuggan vid bordet där vi sitter under ett träd. Intill bygger Elins familj en ny veranda. Men inte ens de gör mycket väsen av sig trots att den snart måste vara klar – Elin ska gifta sig om några dagar.
Och när artikeln publiceras har hon sagt ja till Kristofer Andersson nere vid havet.
– Jag älskar att komma tillbaka till Gräsö. Kanske flyttar jag hit någon gång, jag vet bara inte när. Just nu åker jag hit och tar det lugnt. Här kan jag gå ut ensam i naturen, lägga mig vid havet och titta på stjärnorna. Det var tryggt att växa upp här som barn, säger Elin, när vi går bort från huset för att hon ska fotograferas.
Vi kommer till ett skogsparti, där familjens inhyrda får går och betar bakom ett elstängsel. Utan minsta tvekan tar Elin sats och hoppar nästan jämfota över de meterhöga trådarna, när jag frågar om hon kan tänka sig att klappa djuren.
När hon gick på lågstadiet spelade hon fotboll och reste med sitt voltigelag till Italien för junior-EM. Hon var den som stod högst upp i akrobatformationen och blev kastad av de övriga. En gång föll hon och fick hjärnskakning. När voltigehästen Belsebub dog tappade hon motivationen och slutade.
Som tonåring blev ölivet tråkigt. När hon gått ur nian flyttade hon till en etta i Svartbäcken i Uppsala. Av klasskamraterna på Frösåkerskolan i Östhammar fick hon en hälsning: ”Du kan brinna i helvetet, din emo-hora”.
– Det var skönt att komma härifrån. Jag fick ett förtroende från mina föräldrar, de gav mig den frihet jag behövde. Det var helt underbart, säger Elin.
Först började hon, som hade höga betyg, på naturprogrammet på en privatskola men övriga elever hoppade av, en efter en, och kursen las ner. Istället fick det bli medieprogrammet på GUC. Där stortrivdes hon.
– Den tiden formade mig mycket. Vi hade jättebra lärare och jag började förstå mig själv och fick ett samhällsengagemang. Gymnasieåren var en otroligt fin tid, säger hon.
Efter GUC kändes journalistik som det bästa valet. Hon kom in på Södertörns högskola. Men det är inte vad hon vill jobba med nu. Hon tycker svenska journalister skummar på ytan och undviker de stora frågorna.
– Jag tycker att vi lever i jävligt pissiga tider just nu. Sammanhang och kontext spelar ingen självklar roll. Det är bara personlig framgång som räknas, säger Elin Lilleman Eriksson, och syftar på den nyliberala anda som råder och som hon är kritisk mot.
De tankarna har resulterat i nyutgivna boken, ”Nyliberal ordlista” som handlar om ordens makt att förändra politiska beslut. Ta ett ord som volym istället för människor, vårdkund istället för patient, eller ankarbarn, vilket används om ensamkommande barn som påstås söka uppehållstillstånd för att föräldrar och anhöriga ska få komma hit. Vad händer med oss och vår syn på våra medmänniskor när den typen av avhumaniserade ord används i den politiska debatten?
– Vi filmade på dagarna och jobbade med boken på nätterna. Jo, det blev lite mycket ett tag, säger Elin, som jobbade hårt för att boken skulle bli klar innan valet i höst.
Hon är feminist och vill ge en röst till dem som inte hörs i debatten. Just nu är det asylpolitiken som engagerar mest, hon ingår i kulturprojektet ”Noncitizen” som arbetar för allas rätt till sina mänskliga rättigheter.
– Hur vi behandlar flyktingar är vår tids mest brännande fråga, säger hon, som varje termin söker in på juristprogrammet.
Det gör hon för att veta att utbildningen som ger störst, konkreta möjligheter att jobba för människors rättigheter står öppen för henne i framtiden.
Och varje termin kommer hon in.