I veckan anordnades en massavrättning utanför Teheran. 22 knarksmugglare försågs med snaror runt sina halsar och lämnades sedan hängande i luften, vilt sprattlande till det sista andetaget. Uppgiften flimrade förbi som en utrikesnotis i mängden, ännu en morbid hälsning från en hårdför regim med intoleransen för avvikare som adelsmärke.
I strömmen av skräckrapporter från en av världens få teokratier är det lätt att glömma bort att solen skiner även över Iran, att människor skrattar, lever, älskar och dör på ungefär samma sätt där som här.
Vill man få inblickar i vardagslivet i sådana länder så är filmmediet oslagbart, med sin förmåga att förmedla känslor. I den hyllade Nader och Simin ? en separation (recension hittar du här), står familjeförhållandena och det privata livet i fokus. Det hårdföra samhällsklimatet blir mer som en fond.
Det är också så de allra flesta medborgarna i en förtryckarstat framlever sin tillvaro. Man håller sig till reglerna och gör inte så mycket väsen av sig, av överlevnadsskäl. I stället inhämtar man glädje, kreativitet och energi ur den privata sfären.
Irans oppositionella, homosexuella, eller politiska aktivister i största allmänhet förtjänar all uppmärksamhet de kan få, men för att vi ska förstå samhällets många dimensioner behöver vi också ta del av historier som inte handlar om politisk kamp eller hjältar som får plikta med sina liv.
På fredagen inleds Yaris filmfestival i Uppsala. Bland gästerna finns Merila Zarei som spelar en av rollerna i den prisade Nader och Simin.
Festivalen bjuder på ett brett spektrum av filmer, bland annat en dokumentär om några ungdomar som kämpar för rätten att utöva sporten Parkour på Teherans gator och en kvinna som lyckades få lokala bönder att ägna sig åt blomsterodling i stället för opiumproduktion.
Yaris är de alternativa berättelsernas festival, med värdefulla vardagsglimtar från ett politiskt nyckelland med en vidsträckt diaspora, inte minst i Sverige.