Sicken liten rolig film för de yngsta! Det är filmregidebut för barnboksförfattaren Stina Wirsén. Hon låter sina små krabater från de egna barnböckerna ta plats på vita duken och ja, faktiskt myllra över dess gränser i glada och känslofärgade äventyr. För detta är en 35 minuter lång animation om allas rätt att få vara som man är och om alla känslor man kan ha. Att man till exempel kan vara gullig på samma gång som ilsken eller uppnosig och rar i en ljuvligt anarkistisk kombo.
Somliga animationer tar form direkt inför betraktarens ögon, de ritas i stunden. I mitten av filmen blir det interaktiva aktiviteter. Publiken uppmanas att resa på sig och vifta lite med kroppen för att befria sig från spring i benen.
Stellan Skarsgård, denne internationella storstjärna, är filmens berättarröst och det är han med humoristisk glimt i stämman. Musiken därtill är jazzigt lekfull och fantasirik.
Under förra veckan blossade en debatt upp om huruvida karaktären Hjärtat är rasistiskt återgiven. De som initierat den debatten måtte ha stirrat sig blinda på filmaffischen. Onekligen flög även mina associationer då jag såg den lilla svarta figuren till en viss kontroversiell tårta som nyligen åts av bland andra kulturministern. Men den tanken flög snabbt förbi. I filmen är Hjärtat ett barn bland de andra rosa, rutiga och blåprickiga, med samma rätt att finnas, leka och vara. Ingen av dem ger någonsin intryck av att vara förlöjliganden eller karikatyr. Däremot förekommer det en hel del kreativitet och vildsint bus som inte låter sig begränsas ens av filmens format.
För ett litet barn är denna film säkerligen ett roligt första möte med filmkonst, för en vuxen är det definitivt ett uppiggande sådant.