En trettiogradig värme ligger tung över polisspärrarna runt Venedig filmfestival på ön Lido. Poliserna är fler i år, har skottsäkra västar och kulsprutor, men hälsar vänligt på besökare som tittar oroligt på dem. Lite extra goodwill ger kanske det mobila kriminallabbet på festivalområdet. Alla kan komma in och kolla hur vetenskapligt polisarbete går till på riktigt.
Men det är ont om polisthriller på festivalens många biodukar. Och svenska filmer finns inga alls i år. Desto roligare att den första skådespelare som är i bild i själva invigningsfilmen, Alan Paynes "Downsizing", är svenska Rolf Lassgård. Låt vara att han spelar norsk vetenskapsman och så småningom ledare för en obskyr sekt vid en norsk fjord. Det känns ändå bra att Sverige har ett finger med i år också. Förra året visades Amanda Kernells utmärkta "Sameblod" utom tävlan och 2015 vann Roy Andersson Guldlejonet för "En duva satt på en gren...". Så man undrar hur Svenska filminstitutet egentligen har tänkt i år.
Redan på morgonen bänkar sig amatörpaparazzis vid muren längs röda mattan vid galabiografen Sala Grande. Men det dröjer till sen eftermiddag innan pressfotograferna börja rigga sina kamerastativ på två sidor om själva mattan.
Filmstjärnorna kommer med båt från Venedig, om de inte bor på flotta hotell Exelcior på festivalområdet. Varje morgon kan man se en liten armada av hår- och makeupstaylister med festivalloggan på ryggen gå in genom svängdörrarna. Vid premiärvisningen får hela filmteamet åka sponsrade bilar i 50 meter till Sala Grande.
Invigningsfilmen "Downsizing" är ett sagolikt kul tankeexperiment. Den handlar om att forskare finner på ett sätt att krympa människor till blott någon decimeter. De små kräver inte så mycket mat, gör inte av med så mycket sopor och är kort sagt mer miljövänliga än normallånga. Men naturligtvis uppstår praktiska problem. Ska de små till exempel betala lika mycket skatt? Men jag gillar verkligen alla pillemariska minilösningar. Som glaslådorna för resor på flyg för minimänniskor, vid sidan om de normalstora.
Matt Damon gör det han är bäst på i sin huvudroll som naiv och godtrogen medelklassamerikan och Christoph Waltz är kul som skum orm i miniparadiset. Logiska kullerbyttor finns dock i riklig mängd. Hur kan de små ha fått så små tv-filmkameror så snabbt och har de verkligen krympt getter och hästar också?
Filmen hamnar mitt i dagens amerikanska miljödebatt, men vid presskonferensen vill regissören, Alan Payne, tona ner det politiska som kan anas. Istället vill han betona filmens medmänskliga budskap. Samt poängterar att filmidén har funnits i tio år, långt före Trumpregimen.
Även veteranen Paul Schrader har miljödebatt som tema i sitt drama. Precis som i hans klassiker "Taxi driver" handlar "First Reformed" om en plågad själ, en präst, spelad av Ethan Hawke. Han plågas av att han övertalade sin son att ta värvning och att sonen dog sex månader senare i Irak. En ung gravid kvinna vill ha samtalshjälp till sin man. Han oroas nämligen av hotande miljökatastrofer och vill inte att deras gemensamma barn ska födas.
Det blir många andliga och filosofiska diskussioner, men det är så välspelat att publiken sitter kvar, fångad av den ödesmättade tonen. Men slutet, med tydliga bibliska anspelningar, gav upphov till både applåder och burop på pressvisningen.
Avantgardesektionen Orizzonti invigdes med "Nico 1988". Susanna Nicchiariellis långfilmsdebut är en biografi om tyska sångerskan Christa, med artistnamnet Nico. Hon var musa till Andy Warhol och ihop med sextiotalets ikoner som Jim Morrison och Brian Jones, samt spelade in ett album med Velvet Underground. Så småningom skapade hon en egen karriär och det är i slutet av den som filmens handling utspelas. Danska Trine Dyrholm, som var så fantastisk som dansk minister i tv-serien "Borgen", har genomgått en metamorfos till sönderknarkad och sorgsen rockstjärna på fall. Och hon är minst lika bra här!
VR är en helt ny tävlingsgren på festivalen och den visas utanför festivalområdet, på ön Lazzaretto Veccio. Under medeltiden isoleras pestsjuka här. Nu har en stor sal möblerats med snurrstolar och VR-glasögon. Som första film visades italienska "Gomorra – we own the streets", en dramadokumentär från Neapels ruffigaste kvarter, följt av två experimentella kortfilmer.
Hur det var att se film omkring hela sig? Hissnande! Golvet alldeles som försvann i scener där kameran tycktes flyga över vidsträckta områden. Det var också knepigt att få korn på var i den 180-gradiga filmscenen själva handlingen pågick. Jag lämnade Lazzaretto Vecchio lätt sjösjuk. Men kanske är det ett utvecklingsbart område för filmkonsten.
På lördag koras årets vinnare i Venedig filmfestival 2017.