Det var ju tänkt att bli så bra. De senaste årens allra största svenska deckarsuccé, påeldad av mystiken kring pseudonymen Lars Kepler och det efterföljande avslöjandet att Sveriges snyggaste (och tveklöst begåvade) författarpar Ahndoril låg bakom, omvandlad till storfilm av hemvändarna Lasse Hallström och Lena Olin. Lägg sedan till vår mesta inhemska superstjärna Mikael Persbrandt som pricken över i:et i rollistan - vad kunde egentligen gå fel?
Nja, egentligen inte så mycket, visar det sig. Men tyvärr blir inget heller särskilt engagerande. Resultatet är i stället ett välproducerat och påkostat "jaha".
En halv miljon svenskar har köpt boken, så handlingen är rätt känd - ett bestialiskt mord på en familj utreds av Joona Linna (Zilliacus) på rikskrim. En tidigare hypnotisör (Persbrandt) som efter en skandal lagt hypnotiserandet på hyllan kallas in för att försöka få pojken i familjen som överlevt massakern att minnas vad som hänt. Snart kidnappas hypnotisörens son, och hans och hustruns (Olin) liv faller samman samtidigt som jakten på mördaren och kidnapparen går vidare.
Lasse Hallström är en ytterst rutinerad regissör, och på vissa sätt lyckas han lyfta vad som hade kunnat bli ännu en dussindeckarfilmatisering av det slag vi sett så många i Sverige det senaste decenniet. Personregin är utmärkt och särskilt Mikael Persbrandt och Lena Olin tillåts ta ut svängarna när deras liv går i kras.
Samtidigt blottas i deras relation en av filmens brister tydligt, för trots speltiden på två timmar (långt för en svensk kriminalfilm av i dag) hastas viktiga delar av bokens handling nonchalant förbi, däribland otrohetshistorien som gnager på paret. Inte heller orsaken till att Persbrandts rollfigur lagt hypnotiserandet på hyllan tillåts ta särskilt stor plats, något som gör hans hårdnackade motstånd till att ta sig an den skadade pojken svårt att förstå.
Trots regissörs och skådespelares förtjänster går det inte att komma ifrån att det vi ser är ännu en filmatisering av en svensk deckarserie, något jag tror att vi börjar bli rätt trötta på. Att målsättningen varit att lyfta Hypnotisören till en thriller av internationellt snitt är tydligt, men filmen når inte dit på långa vägar.
Ett undantag finns dock - slutuppgörelsen. Tio nerviga och oerhört välproducerade minuter som inbegriper en buss och en frusen insjö som andas ren Hollywoodklass. Den scenen ensam räcker för att höja filmens betyg från två till tre kajor.