Vore det inte för skådespelarna skulle Hope Springs inte vara mycket till film. Sällan blir det så tydligt som här att det krävs en del skådespelarkonst för att göra vilket ämne som helst intressant.
I Hope Springs gestaltar Meryl Streep och Tommy Lee Jones ett medelålders par. De har varit gifta i 31 år och äktenskapet är numera stelfruset och snövitt. De delar inte ens sovrum, än mindre saker att prata om vid middagen. Hon diskar medan han somnar framför golfkanalen på tv.
Men hon får nog, längtar efter närhet. Med lite barnslig sturighet anmäler hon dem till intensiv parterapi i ett litet samhälle som heter Hope Springs. "Här är flygbiljetterna, nu åker jag, vill du så har du en plats."
Handlingen i denna terapifeelgood-komedi överraskar inte mycket, men den ger ändå ögonblick av humor och igenkännande för de flesta av oss som levt i någon relation.
Meryl Streeps professionalitet förvånar väl ingen vi det här laget. Hon gör sin permanentade och lätt rultiga medelklassfru med precision in i minsta detalj.
Mina farhågor om att få se Steve Carell - mannen har tidigare bland annat spelat överårig oskuld - fjanta bort rollen som terapeut, kommer på skam. Han ger den i stället ett exakt mått av distanserad professionalitet. Kanske inte lika skickligt och varmt som Gabriel Byrne gör i tv-serien In treatment, men något åt det hållet. Faktiskt.
Än mer förvånande är att den ärrade thrillerhjälten Tommy Lee Jones kan ge både röst, kropp och djup åt en medelålders, känslig och rätt vanlig man. Smart skådespelarval. För mig är hans spel det mest hoppfulla i denna film. Länge efter bär jag med mig en känsla av att förändring är möjlig, även för actionhjältar.