


Breven från Otar (Depuis qu'Otar est parti). Fyrisbiografen. Regi: Julie Bertuccelli. Manus: Julie Bertuccelli och Bernard Renucci. Foto: Christophe Pollock. Klippning: Emmanuelle Castro. I rollerna: Esther Gorintin, Nino Chomassuridze, Dinara Drukarova, Temur Kalandadze, Russudan Bolkvadze, Sasja Sarisjvili, Duta Sjchirtladze m fl.
Tillsammans med de tre kvinnor som står i handlingens centrum för Julie Bertuccellis regidebut Breven från Otar finns en fjärde huvudperson: staden Tbilisi. Det är en på sina ställen raserad eller inte färdigbyggd betongstad, som själva idén om en före detta Sovjetstats centrum, men främst är det en grönskande och bullrande stad. Bertuccelli och fotografen Christophe Pollock iscensätter den så att kinderna svalkas av brisen och man känner kullerstenarna under fotsulorna. Enbart pittoreskt blir det aldrig eftersom det här helt tydligt är en stad som folk lever och bor i.
Förfallets skönhet
Regissören Otar Iosseliani, som Bertuccelli var regiassistent åt när hon första gången kom till Tbilisi, har fått ge namn åt filmens frånvarande titelperson, en ung läkare som gjort den eftertraktade resan till väst för att skapa sig ett nytt liv i Paris. Kvar i Georgien är hans mor Eka, systern Marina och systerdottern Ada (Esther Gorintin, Nino Chomassuridze och Dinara Drukarova).
Det vilar ett förfallets skönhet över deras stora lägenhet, där de franska romanerna trängs i hyllorna och elektricitetens återkomst efter de ständiga strömavbrotten firas med en fullkomlig orgie av ljus, tv-bilder och radioljud. Familjen är stolta frankofiler, Ada läser högt ur Proust medan hon masserar Ekas fötter och de talar helst franska i hemmet.
Fördömer inte
Snobberi är det inte frågan om, snarast är det en förutsättning för den lögn som filmen ska komma att bygga på när en dag beskedet kommer att Otar dött i en arbetsplatsolycka. Familjen redan lever i en mild osanning och det är inte långt för Ada och Marina till att låta bli att berätta för Eka om den älskade sonens död. De förfalskar brev som allt mer kommer att beskriva en idealiserad Parisfantasi än en fattig invandrares slit som svartjobbare.
Bedrägeriet är inte alldeles enkelt att ta ställning till. Julie Bertuccelli låter bilderna öppna sig — en fönstervägg, flera rum i fil som ger rymd — och med en ljussättning som strålar inifrån föremålen och personerna dömer hon inte utan ger en sorts förlåtelse redan i förväg, innan vi vet oärlighetens utgång eller verkliga orsaker.
Utskuren ur verkligheten
Det är utsökt vackert, man ser nästan hur långsamt och varligt ljuset faller, lika försiktigt som den ömtåliga historien utvecklar sig. Vore det inte för de tre kvinnorna skulle Breven från Otar ändå inte vara mycket att bry sig om. Nino Chomassuridze ger Marina en sund ickesentimentalitet, men det är framför allt något i spelet mellan Esther Gorintin och Dinara Drukarova som gör att Breven från Otar är som utskuren ur verkligheten. De skådespelar inte, de har känt varandra i evighet och är för alltid förbundna. Vackrare och samtidigt enklare har släktbandens betydelse i en globaliserad värld knappast uttryckts på film.