Jag hade just flyttat till Uppsala. Grannen kom över med en deckare hon just läst. Mördaren rörde sig något stenkast från vårt hyreshus. En mörk höstkväll låser man dörren efter sådan läsning. Det är otroligt spännande. Nästa gång man korsar mördarens väg tittar man sig extra noga omkring. Man söker spår trots att man vet att en berättelse är en berättelse.
Platsen är von Bahrska häcken. Här passerade också mördaren i Kjell Erikssons Må jorden rämna efter ha parkerat sin bil på Heidenstams torg i närheten. Han är på jakt efter sitt förflutna och söker upp en gammal bekant i en marklägenhet i intilliggande Löten. Men varför körde han inte hela vägen fram till lägenheten? Som skyddsåtgärd är det på ett barns nivå. Som när de rymmer hemifrån och gömmer sig i en träddunge hundra meter bort.
Belysningen är annorlunda i von Bahrska häcken nu. Det byttes för några år sedan. Klarare vitt, mer sagolikt. Men det är ingen plats för sagor, inte om man får tro notiser. Diverse brott har ägt rum här. Men det har blivit bättre. Polisen syns ibland. Och nu har man röjt sly. Det är inte längre en plats att vara osynlig på.
När skogsarbetarna gick där med sina röjsågar togs ett och annat träd också. På en stams snittyta hade någon skrivit ”trädmördare”. Orden snurrade runt i mitt huvud. Här ställdes människor mot träd. Träden är viktigare än människorna tycktes den röda texten ilsket uttrycka. Eller kanske var det bara en skrivare som var lyckligt ovetande om vilka som smyger omkring bakom träden som klottrat.
På sådana här platser finns gott om spår efter olika aktiviteter. Det märkliga är att man aldrig ser när det händer. Det är som om platsen har osynliga gömställen. Här ligger nästan alltid några förkolnade träpinnar, ett gammalt bildäck, en halvt förmultnad veckotidning och en cykelram utan fram- eller bakhjul. Allt talar om något som hänt förut.
von Barska häcken liksom alla träddungar nära hyreshusområden är aldrig vad de är. Här regerar fantasin. Dungarna blir vad man gör dem till, vad man tror de är. De är mer berättelse än verklighet. Om man tror riktigt mycket, att man kan försvinna, kanske det verkligen fungerar. I ett obevakat ögonblick går någon in bakom ett träd och är som uppslukad av jorden.