De enda dropparna inom synhåll var dock de på högstadieungdomarnas pannor när de hoppade framför scenen till kvällens artister.
Den drogfria skolavslutningsfestivalen Fett me kärlek anordnas av Uppsalas fritidsgårdar och de rosa västarna med ordet Fritidsledare på ryggen syns överallt inne på Fyrishov på fredagskvällen. Ingen alkohol är tillåten och för att komma in måste man blåsa i en alkomätare och få väskan genomsökt. Festivalen vill locka kommunens ungdomar att välja en nykter skolavslutning.
– Vi är 60–70 stycken här i kväll, men det kunde ha behövts ännu fler, säger My Enbom glatt.
Hon är fritidsledare på Grand och för kvällen även logeansvarig och en av dem som ser till att allt som ska finnas i artisternas loger verkligen finns där. Kvällens stora affischnamn är Danny Saucedo och Petter men bland spelschemats elva akter står även Uppsalabandet Frantic Sunday, Tantrum to blind och Little Marbles. Mattias Dyrblom, fritidsledare i Vänge och Järlåsa, är en av de två artistansvariga som gjort bokningarna. Tillsammans med Marwa Chebil fick han Danny och Petter att komma till Uppsala på skolavslutningskvällen.
– Det var inte helt enkelt, men vi visste att vi ville ha just dem. Tanken är att utbudet skulle bli mer utbrett så att Danny kunde locka de yngre ungdomarna och Petter de lite äldre. Det är därför han också får avsluta kvällen, säger Mattias Dyrblom.
Och det var nog en god tanke. Det är nämligen sparsmakat med publik under den tidigare delen av kvällen, men när Danny med bandet Dirty Loops äntrar scenen tjugo över sex fylls hallens golv på med folk. Eller, nåja. Med tonårstjejer i alla fall. Killarna håller främst till i korridorerna och jag blir nästan fälld av ett gäng ynglingar som har ställt in siktet på sumobrottningsmattan längre bort. I korridorerna står även olika organisationer och intressegrupper och delar ut information, godis och kondomer. De sistnämnda är från RFSU och snart ska dessa kondomer uppblåsta segla över publiken framför scenen. Det är bra att de används på ett eller annat sätt, tänker jag för mig själv när jag tar plats på en läktarstol.
– Har ni några mobbare i skolan, några som är jävliga? frågar Danny från scenen.
Ingen ger sig tillkänna och han fortsätter:
– I min värld så kallas de ”recensenter” och det var lite med tanke på dem som jag skrev den här låten.
Ur högtalarna strömmar sedan låten Never gonna take us down och jag lägger diskret handen över mitt anteckningsblock. I onödan visar det sig för Danny är bra på scenen, riktigt bra till och med. Och framför allt älskar publiken honom. Men det är ändå eldsjälarna i sina rosa västar som jag tilldelar kvällens högsta betyg och fett me kärlek.