Fest på slutet

Spelningen inleddes med en manisk förinspelad röst som presenterade gruppen på spanska till ackompanjemang av jublande massor. Trummorna var dekorerade med blommor och en dödskalle och bakom dem hade två stora svarta papegojor satts upp.Att det visuella är en viktig del av gruppens framtoning märktes också när medlemmarna gjorde entré. Klädstilen pekade tydligt tillbaka till 70-talets glamrock. De fyra musikerna var iklädda svarta skjortor med silver och glitter, och sminket lyste runt ögonen.Atomic Swing kan sin brittiska pophistoria och det märks även i deras musik. Influenserna från David Bowie och T Rex med flera är påtagliga, samtidigt som de egensinniga texterna gör att bandet får en helt egen karaktär.Det blev förstås många låtar från det aktuella albumet The broken habanas, som är mer gitarrbaserat än deras tidigare. Michael Lohses orgel är fortfarande en viktig del i gruppens musik, men hans roll var nedtonad jämfört med tidigare. Sångaren och låtskrivaren Niclas Frisk har blommat ut som gitarrist och stal all uppmärksamhet på scenen med det ena fingerfärdiga solot efter det andra. De nya låtarna kom till sin rätt live på ett sätt som de inte riktigt gör på skivan, men gruppen lär inte få några problem att följa upp sin comebacksingel So mystifying. Allra bäst var Pilgrim (tillägnad Carl von Linné) och extranumret Lovin' out of nothing.Att långt ifrån alla i publiken hade hört nya albumet märktes tydligt. Stämningen var någonstans mellan entusiastisk och artigt intresserad. Störst jubel väckte de gamla hitsen, Stone me into the groove och Smile, som håller fortfarande. Den riktiga feststämningen infann sig först i samband med extranumren och gruppen själva gav ibland ett lite ringrostigt intryck. De nya låtarna indikerar dock att Atomic Swing bara behöver bli varmare i kläderna för att betyget ska bli snäppet högre.