Fest för sista boken
På taket till ett kontorskomplex i stadens utkanter hade Tel Avivs kulturelit samlats för att fira utgivningen av en av höstens mest uppmärksammade romaner, och kanske för att säga adjö till en av Israels mest namnkunnige författare. Catrin Ormestad var där.
Catrin Ormestad
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Yoram Kaniuks senaste roman, vars hebreiska titel skulle kunna översättas till "Mellan liv och död" har av de israeliska recensenterna kallats hans mörkaste, och det beror inte bara på de dramatiska helsvarta pärmarna med guldskrift. Boken, som hyllats i de israeliska medierna, handlar om hur den 77-årige Kaniuk drabbas av magcancer och tillbringar två månader i intensivvård, ofta närmare döden än livet. Skildringen av sjukdomen och vistelsen på sjukhuset varvas med hallucinationer och minnen från Självständighetskriget 1948, då staten Israel bildades.
Sedan Kaniuks förlagsredaktör hållit ett litet anförande och läst ett stycke ur den nya boken lämnade hon över mikrofonen till de inbjudna gästerna. En efter en steg de upp på scenen - skådespelare, romanförfattare, poeter, kritiker, artister och musiker, och med undantag för en tidigare utbildningsminister var de flesta unga och från en helt annan generation än Kaniuk - och reciterade sina favoritstycken ur hans böcker. Få läste mer än någon sida, somliga bara några rader, ändå drog evenemanget ut på tiden och strömmen av hyllningar tyckte aldrig sina.
Yoram Kaniuk satt i en vit korgstol nedanför den provisoriska scenen bredvid sin livsledsagerska Miranda, vithårig och bräcklig och tydligt medtagen av sjukdomen. Stödd på Tel Avivs borgmästare tog han sig upp på scenen, men han hade knappt hunnit ta plats vid mikrofonen förrän han blev tvungen att gräva i bröstfickan efter en tablett. Publiken skruvade oroligt på sig, men han lugnade oss genast med att det bara var halstabletter.
"Jag har aldrig kunnat tala om mina böcker", förklarade han när rösten återigen bar, kanske till förläggarens besvikelse, och i stället för att prata om den svarta lilla boken vars omslag projicerades på en duk bakom scenen försjönk han i minnen från sina femtio år som författare, i samma "oredigerade" och associationsrika stil som han skriver. Precis som i hans böcker blandades nu och då, stort och smått, humor och allvar, scener från Tel Aviv med intryck från hans resor. Ett Stockholmsbesök på femtiotalet var uppenbarligen en oförglömlig upplevelse.
"Det var en vacker kväll", mindes Kaniuk och fick något ljust i blicken. Det var den sista april, berättade han, en natt då svenskarna ägnar sig åt att skrämma bort häxor och männen satte på sig vita mössor och sjöng med djupa, melankoliska röster. Dagen därpå bar det av till Norge, med ett finskt flygplan.
"Alla på planet var fulla", betygade Kaniuk. Till och med kaptenen som då och då kom vinglande ut ur cockpiten för att försäkra passagerarna om att allt var under kontroll.
"Jag var övertygad om att jag skulle dö", sade Kaniuk allvarligt.
På något sätt överlevde han emellertid besöket i Skandinavien och kunde ägna de följande femtio åren åt att skapa sig ett namn som en av Israels mest lästa och älskade författare, även om han aldrig fått samma litterära erkännande som till exempel Amos Oz, vilket skall ha varit en källa till bitterhet för Kaniuk.
Den här kvällen, när han darrigt klev av scenen åtföljd av varma applåder, måste han ändå ha känt att det är ett värdigt livsverk han lämnar efter sig. Det var inte bara förlaget som ställt till med den påkostade releasefesten och kulturprofilerna som velat ge honom en hyllning som anade att den senaste boken var Kaniuks sista: "Och nu, som en gammal man med cancer och bråck, säger jag adjö", lyder dess sista mening.