Fenix ur askan i Venedig
KRÖNIKA. Det var knappast en tillfällighet att Donna Leons första Venedigdeckare från 1992, Death at La Fenice, uvertyren till hela författarskapet om kommissarie Brunetti, förlades till stadens gamla operahus och inleddes med ett mord under en föreställning av La Traviata!
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En kall januarinatt för tio år sen brann La Fenice ner till grunden. Teatern hade varit stängd i fem månader för renovering, de angränsande kanalerna var torrlagda, vilket försvårade släckningsarbetet. Vad som följde av brottsutredningar, politiska, byråkratiska och ekonomiska förvecklingar är fullt i klass med intrigerna i Donna Leons romaner.
Redan på brandnatten deklarerade borgmästaren Cacciari att teatern skulle återuppbyggas com´era, dov´era, "som den var, där den var". Inga modernistiska äventyrligheter i Venedigs hjärta, ett par kvarter från Markusplatsen. En viss vägledning hade man av Viscontis 50-talsfilm Senso, där inledningsscenerna utspelar sig på La Fenice. Den berömde arkitekten Aldo Rossi hann precis bli klar med det rekonstruktionsarbete han kallade en kärleksakt, innan han dog i en bilolycka. Olika byggföretag kämpade om kontrakten, hamnade i juridiska processer. Borgmästare har kommit och gått. Den som tog svängen om Campo San Fantin åren kring sekelskiftet möttes ständigt av ställningar och byggskynken.
Själva brottsutredningen leddes av åklagaren Casson, som efter halvtannat år anhöll två elektriker, vilka anlagt branden för att undvika böter för försening i renoveringsarbetet. De dömdes också till sju respektive sex års fängelse. Den drivande av de båda avvek till Sydamerika och har ännu inte avtjänat sitt straff! Vår venetianska väninna tror som så många andra i den konspiratoriskt anlagda staden att större och starkare krafter verkade i kulisserna och att hela sanningen låter vänta på sig.
Tio år efter branden har Fenice rest sig ur askan. Den vita fasaden lyser åter upp det lilla torget. Teatern har invigts i omgångar. I den hästskoformade salongen med sina fem rader lyser den jättelika ljuskronan mot det klarblå taket. Den mörkgröna sammetsridån med gulddekorationer är återställd, bekostad av modedrottningen Laura Biagotti med butik i kvarteret bredvid. Salongen med sitt crescendo av utsmyckning, förgyllda nymfer, änglar och glimmande lampetter, vittnar om den tid när opera var så mycket mer än det som skedde på scenen och föreställningarna ägde rum i halvljus. Den totala nedsläckningen och fokuseringen på scenen är ju ett modernt påfund.
I Sala Dante, som också tjänar som bar, kan man studera de restaurerade freskerna från Den gudomliga komedin,
där de skadade partierna lämnats tomma för att påminna om vad som förevarit. Vad man vunnit är ett modernt scenmaskineri och en närmast perfekt akustik. Allt till en kostnad av 90 miljoner euro. Eller ungefär dubbelt så mycket som ett mer näraliggande musikhus. Så har man också sponsorer från hela världen med Woody Allen och Elton John i spetsen.
Den stora upplevelsen denna gång var operahuset. Veckans tre föreställningar av Prokofievs Romeo och Julia var redan utsålda.