"Fattiga blev steriliserade"

När vi går genom Gamla stans vindlande och trånga gränder hör vi plötsligt någon som ropar: ”pappa, pappa”. Det är Johan, Kjell Sundstedts nioåriga son, som kommer springande emot oss. Vi har råkat gå förbi Johans skola på väg till fiket där vi tänkt oss en stillsam pratstund över en kopp kaffe.

Det är en underlig och obehaglig tanke som då slår mig. Om steriliseringsivrarna, som på 40-talet dömde ut Kjell Sundstedts mamma och hennes syskon som sinnesslöa, fått sin vilja igenom, så hade denna lilla pojke kanske aldrig existerat. Det bisarra i att liksom på förhand döma ut en människas rätt till liv blir plötsligt så uppenbar.

Väl framme på kaféet berättar Kjell Sundstedt hela historien om sin mamma och hennes familj. Efter att modern, alltså Kjell Sundstedts mormor, drabbats av cancer blev de flesta av de sammanlagt tio barnen omhändertagna av kommunen och satta på anstalt. En blev till och med, trots att hon inte var psykisk sjuk, satt på sinnessjukhus. Samtliga barnen fick den mycket godtyckliga diagnosen sinnesslöa och minst fyra av syskonen kom att steriliseras. Enligt Kjell Sundstedt bottnade detta i en fruktan för att de fattiga skulle bli för många.
– Man hade inte tillräcklig tillit till välfärden, man trodde inte att den kunde hjälpa de här människorna. I grunden fanns det väl något slags välvillig tanke bakom steriliseringarna. Man ville minimera fattigdom och lidande, men man gjorde det på ett fruktansvärt brutalt sätt. Och min mamma har alltid hävdat att hon hade en fin barndom, att de var en lycklig familj.

Siffran på hur många som tvångssteriliserades i Sverige är inte helt klar, förmodligen för att många precis som Kjell Sundstedt upplevt en viss skam över att ha en sådan historia i släkten och inte vågat träda fram. Men 30 000 är nog en siffra i underkant, tror Kjell Sundstedt.
– Det är det som gör mig verkligt sorgsen, säger Kjell Sundstedt. Att de flesta inte förstår hur omfattande det här var, att det pågick ett inre raskrig i Sverige på 40-talet och att det inte alls bara var utvecklingsstörda som drabbades. Och inget politiskt parti protesterade och läkarna gick med på det.

Kjell Sundstedt kan även se tendenser och rester av samma tänkande i dag.
– Vi lever fortfarande i en tid där det svaga är väldigt utsatt, säger Kjell Sundstedt.

–Än i dag serveras barn lättvindiga diagnoser som adhd eller damp, som visserligen blev avskaffat för några år sedan. Så det finns obehagligheter även i vår tid.

Kjell Sundstedt lider själv av en ärftlig ögonsjukdom och är sedan några år tillbaka så gott som helt blind. Något som fått honom att fundera mycket kring just ärftlighet och vad som anses vara ett gott liv.
– Vad egentligen är ett värdigt liv och hur långt kan vi gå för att skapa det? Visst, jag är blind, många anser nog det vara ett gravt handikapp. Men jag tycker själv att jag har ett mycket värdigt liv. Det är väl inte så farligt att vara blind, brukar jag tänka. Att människor är olika är bara positivt.