En av dem som tidigt förstod fascismens väsen var Joseph Roth (1894–1939), österrikaren. Han lär för övrigt ha varit den förste som i skönlitterär form nämnde Adolf Hitlers namn – Hitler, också han österrikare. Spindelnätet (1923; sv. övers. 2012), en kortroman som publicerades som följetong i Wiener Arbeiterzeitung några veckor före den så kallade ölkällarkuppen, är skrämmande i sin framsynthet. De högerextrema hade redan många mord på sina samveten, och som stjärnskribent i den tyska pressen hade Roth i oktober 1922 för Neue Berliner Zeitung bevakat rättegången mot utrikesminister Walther Rathenaus mördare. Både Roth och Rathenau var judar. Men också fascisten i Spindelnätet har nära förbindelser med judar.
Det utmärkande för fascisterna hos Joseph Roth är inte deras etnicitet och inte heller deras program: i själva verket tycks de ha varit utpräglat idélösa, icke-programmatiska. I Rechts und Links låter författaren en fiktiv person, Brandeis, som tycks ha lånat vissa drag av den judiske bankiren Alexander Parvus-Helphand, en kapitalist med rötter i Ryssland och uppdrag för den revolutionära rörelsen där, lägga ut texten om tidens fascistiska strömningar. Vår generation ville ha kvinnor, dagens ungdom vill se blod, säger Brandeis. ”Som jag har förstått det”, fortsätter han, ”dras dessa människor till döden som vi en gång drogs till livet. De är rädda för döden som vi en gång var rädda för livet. Tro inte att det är dessa så kallade skadliga idéer som driver unga människor i dessa dagar. De drivs av rädsla och törst, de är som djur. Idéer är förevändningar – alltid bara förevändningar.”
Titeln på den senare romanen, ej översatt till svenska, får anses vara väl funnen, ty det är i kampen mellan höger och vänster som fascismen finner sin grogrund. Den när sig på övertygelsen om att den organiserade högern är på tok för tam när den motarbetar vänsterns undergrävande aktiviteter. I Spindelnätet, tillkommen när Roth ännu skrev för tysk vänsterpress och närmast kunde betraktas som en vänstersocialist med starkt pacifistiska böjelser, beger sig huvudpersonen utan att blinka – dock mot betalning – till landsbygden i Pommern för att meja ner strejkande lantarbetare. För fascisten är det den direkta aktionen som betyder något, det är den individuella handlingskraften han dyrkar. Organisationen kan stå i vägen. Också nationen kan göra det.
De fascistiska partierna är inga regelrätta partier, de är rörelser. Skarorna de samlar utgör inte invånare i en speciell nation, de är medlemmar i en hird; utvalda, av ledaren eller av ödet. Joseph Roth, född i folkblandningens Galizien, skulle efter första världskriget söka sin lycka i Tyskland och blev den kanske bäst betalda publicisten under Weimarrepublikens dagar. Men tysk blev han aldrig. I den sista roman han utgav under sin levnad, Der Kapuzinergruft (1939), utslungar han förbannelser över preussiskt överklasspatrask. Han har inte heller mycket till övers för ungrare, den gamla dubbelmonarkins statsfolk nummer två, eller övriga nationaliteter som nödvändigtvis ville ha sin vilja fram. För judendomen, heter det i en samling essäer som han skrev om sina barndomstrakter på uppdrag av vänsterliberala Frankfurter Zeitung (Judar på vandring, 1926-27; sv. övers. 2010), är det slaviska mer välkomnande än det västeuropeiska. Men det gäller att se ”det goda hos den slaviska människan, vars råhet är mer anständig än den tämjda bestialiteten hos den västeuropé som med hövlig hatt i ängslig hand ger fritt utlopp åt sina perversioner och slingrar sig runt lagen”.
I sin världsåskådningsroman Flucht ohne Ende (1927), som slutar på ett snöpligt sätt i Västeuropas huvudstad Paris, gycklar Joseph Roth hejdlöst med ett typgalleri av obildade aristokratkvinnor, sysslolösa bankirer och diktare som alla hört talas om men ingen läser. Det är i de stora städerna som barbariet hör hemma, säger han; där var det inte nödvändigt att arbeta, men desto nödvändigare att tjäna pengar; där kände den borgerliga världen sig så trygg – en bedräglig trygghet förvisso – att feuilletonerna, Roths speciella journalistiska genre (vi skulle kanske kalla dem understreckare) ”kunde få lov att vara revolutionära”. Och var sitter den europeiska kulturen? I damernas kläder? I vattenklosetterna? Den har fått tusen grundskott, predikar Roth. ”Ni stoppar igen hålen med lånade ting, från Asien, Afrika, Amerika. Och hålen blir bara större.”
Endast en miljö, en stad skiljer ut sig i den här schweizerosten, nämligen Berlin. Den tillhörde varken Tyskland eller Europa, menar Roth. ”Den är sin egen huvudstad. Den livnär sig inte på något omland, den tar inte upp någonting från den mark som den är anlagd på. Den förvandlar åkern till asfalt och betong. Dess bebyggelse lägger landskapet i skugga, dess fabriker levererar bröd till landsbygden, bestämmer hur folket där ska tala, hur de ska klä sig och skicka sig.”
Vilket onekligen lät olycksbådande. Europa – särskilt Östeuropa – utgjorde naturligtvis, också under det glada 1920-talet, en hotad provins. Och Tyskland sedan: det var en republik som ingen ville ha, det hade aldrig tillåtits att bli en nation av samhällsmedborgare. Från 1933 ville Tyskland inte ha en sådan som Joseph Roth. Så han for till Paris – tillfälligtvis uppehöll han sig i Nederländerna – och där dukade han under strax innan nästa anfall av det europeiska barbariet bröt ut.
Precis detta är fascismens mylla. Det är inte nationella lidelser som fascismen exploaterar – nationalismen är historiskt sett en liberal ideologi – utan den exploaterar kulturella förluster, känslan av osamhörighet, avsaknaden av mening i ett alltmer rationellt och vetenskapsbetonat samhällsbygge. Det var Fichte som talade till den tyska nationen, när den var förnedrad i sin linda av en korsikansk parveny och världserövrare. Hitler, tidig gullgosse i Münchens finare salonger, höll inga sådana tal till nationen. De tyska nationalsocialisternas paroll var: ”Ein Reich, ein Volk, ein Führer.” Mot rationalismen, som är en bekännelse till livets oändliga mångfald och möjligheter, sätter fascismen allt på ett kort som förr eller senare måste leda till undergång. Den befinner sig aldrig i opposition, den samlar styrkorna. Och eftersom den saknar idéer och program, ser den ingen vits med att votera, den endast befaller.
Fascismen växte sig stark därför att det störtade systemets män – militärerna, hovkamarillorna, godsägarklassen, de lärde – tycktes särdeles paralyserade. Den ogillade den nya tiden: socialister, fackföreningar, tidningspressen. Den fann syndabockar: i juden (men alla fascister var inte antisemiter, och visst fanns det också fascister som var judar), i den handikappade och hållningslöse men också i den alltför lyckade. Fascismen var – och är – en ressentimentets tankeskola. Den appellerar till förlorare, inte bara inom trasproletariatet utan också inom bördsaristokratin som historien har sagt farväl till. Svensk fascism på 1930-talet hade en bas inom överklassen och en viss typ av bildningsborgerskap. Något massfenomen blev den ej. Svensk folkrörelsedemokrati satte sig till motvärn. Flera andra europeiska länder saknade en motsvarande tradition; i Finland till exempel rekryterades fascisterna inom bondeklassen (Lapporörelsen!), i Sverige neutraliserades landsbygdens tillkortakommanden genom det politiska samarbetet mellan arbetare och bönder (Per Albin och Bramstorp).
Den som har vistats i Joseph Roths litterära värld känner likväl farorna. När demokratins – eller som i Österrike monarkins – institutioner bryter samman får fascismen sin chans. Hitlers projekt var inte ”Deutschland über alles”, inte heller ”Gott erhalte”, utan att behärska Europa. Engelsmän och fransmän hanterade han trots allt anständigt; slaver och judar och romer ville han förgöra, förnedra. Också Tyskland var han beredd att offra för ”sin sak”. Det är bland annat därför som det är orimligt att utnämna nationalismen till kärnan i fascismen eller i nationalsocialismen. Ty Hitler var ingen tysk nationalist. Han var mot nationer.
Också Joseph Roth var mot nationer och dessutom en dödlig motståndare till sionismen, den judiska formen av nationalism. Han tyckte inte att det moderna Europa var värt ett ruttet lingon. Han var, om någon, en internationalist – och en svärmare för en förlorad hembygd. Han kom med åren att bli alltmer konservativ, men absolut inte någon kämpande högerman. Han började tro på mirakler: I hans genombrottsroman, Job. Historien om en enkel man (1930; sv. övers. 1931), dröjer undret tills hoppet verkar ute och gudsmannen, Job, har övergivit sin Herre. Många av hans fiktiva figurer hallucinerar fram en extra verklighet, om av hunger eller besvikelser, och inte så få går en säker död till mötes, om av högmod eller inbilskhet.
Man kan läsa detta som omen. Författaren till Radetzkymarschen (1932; sv. övers. 1933) önskade sig mest av allt stabilitet, en ordning där det fanns plats för alla: för kejsare och kujoner, plutokrater och parasiter, smugglare och storsigillbevarare, dragoner och drönare, värdshusvärdar och bodknoddar. Men också, det måste medges, för smutsen och stanken, för köld och vidskepelse, för lurendrejerier och för pogromer i måttlig skala så som han har omnämnt denna senare praxis i fragmentet ”Smultron” (på svenska i novellurvalet Kejsarbysten, 2012). Fascismens mål var någonting annat: en revolutionär, eller snarare kontrarevolutionär, nyordning där plats var reserverad för de rena, de högfertila, de på inget sätt onormala, de som lärt sig att älska lydnaden långt mer än att lyda kärlekens bud.
Joseph Roth å sin sida behärskade en konst som är ytterst ovanlig också i våra dagar: att förena tolerans mot det mycket avvikande med tillit till en allom styrande princip. Och eftersom han inte kände sig hemma någonstans, kunde han inte heller som fascisterna frukta det främmande.