Fascinerande action

Öppningsbilderna är magnifika i sin långsamma fåordighet: en man med mask för ansiktet rider på ett strutsliknande djur genom vad som liknar ett lätt snöfall, förbi en enorm röksvamp som suckar ur sig ett moln av sporer, fram till några hus, täckta av ett nät av växtlighet. Han ser sig om, vänder och rider tillbaka. Det är allt.

Hayao Miyazaki gjorde Nausicaä från Vindarnas dal redan 1984, sjutton år före världsgenombrottet med Spirited away, och det är rätt obegripligt att den inte fått svensk premiär förrän nu. Filmen är oavbrutet fascinerande i två timmar (medan Spirited away i ärlighetens namn var lite för lång) och vimlar av makalösa skapelser: hundrameters gråsuggor, osannolikt vackra blommor, hisnande landskap.
Det påminner om HP Lovecraft, Jules Verne, Star wars och HG Wells, men är stöpt i en form där den actionspäckade berättelsen möter bildernas långsamhet på ett närmast absurt sätt. Tusen år efter att den civiliserade världen kollapsat är hela jorden förgiftad, och människornas kungadömen dukar antingen under för giftigt mögel eller ödelägger varandra i krig. Varje försök att återfå herraväldet över naturen innebär bara att naturen slår tillbaka hårdare.

Titelns Nausicaä är prinsessa i den paradisiska Vindarnas dal, en driftig sessa som fixar det mesta åt sitt folk men har ovanan att falla i gråt vid rörelse. Hon och hennes folk hamnar i kläm mellan två kungariken som vill förinta varandra och den giftiga skogen genom att återuppväcka ett domedagsvapen från forntiden - och det är stort av Miyazaki att inte gå vilse i actionsekvenserna vars innehåll verkar rätt vansinnigt om man försöker beskriva dem, utan faktiskt hålla sin poetiska stil rätt igenom.

Fascinerande action

Det är stort av Miyazaki att inte gå vilse i actionsekvenserna i Nausicaä från Vindarnas dal, vars innehåll verkar rätt vansinnigt om man försöker beskriva dem, skriver Mårten Markne.