Farväl, Guldbaggar
KRÖNIKA. Farväl Falkenberg dominerade som väntat totalt på Guldbaggegalan i veckan. Eller det gjorde den ju inte, men eftersom jag varit så säker på att den skulle ta hem åtminstone två av de tre tunga priserna manus, regi eller bästa film, har jag tagit ut ilskan i förskott och retat upp mig i flera veckor.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inte nödvändigtvis, tillade jag lite försonande, som för att visa att jag tänkt igenom allt ordentligt, för att det är en dålig film, det är den inte, men den är knappast det mästerverk som de flesta kritiker och proffstyckare har utropat den till.
Det handlar ju trots allt om ett homosocialt kväde som mest radar upp slackerromantiska bilder utan att bry sig om att binda samman helheten på ett övertygande sätt. Och de män som historien, eller bilderna, kretsar kring presenteras som sköna killar som bara råkar närma sig 30, fortfarande bor hemma och ändå lyckas känna sig hyfsat vardagscoola när de äter bacon och flugsvamp eller solar snoppen i grunda bäckar.
Farväl Falkenberg kan vara historiens mest överskattade svenska film, dundrade jag vidare till alla som inte orkade säga att de inte orkade lyssna. Skakig handkamera är inte poetiskt i sig, och en hyfsat naturlig ljussättning borde vara en självklarhet och inte orsak till samstämmig extas bland landets alla filmkritiker.
Jag gick faktiskt så långt i mitt ogillande att jag började fundera på en lista över vilka kritiker som i samma text hämningslöst hyllade Jesper Granslandts film och liksom i förbigående konstaterade att det nog mest berodde på hur fasansfullt illa det är ställt med svensk film i största allmänhet. Det var några stycken.
Och kanske säger det något om det väldigt lilla kretsloppet som kultursverige består av. Några mer eller mindre professionella tyckare, de flesta med den helt öppna agendan att i första hand alltid lyfta fram sig själva, kan verkligen spela roll. Varje åsikt studsar så snabbt från den ena till den andra att det som egentligen bara är bra blir ett mästerverk av vinddraget.
Det är inte bra att slå igenom för stort, fortsatte jag och bjöd min, ganska tåliga, omgivning på följande tunga analys: Se bara på valfritt medelstort band som gång på gång gör tröstlösa försök att upprepa sin första hyllade platta samtidigt som de på fullt allvar låtsas att de inte vet att de för länge sedan annekterats av Radio Rix eller motsvarande och därför är evigt förlorade.
Den mediala adeln lyfter fram sina småbegåvade vänner och berövar dem alla chanser att fortsätta utvecklas. Det enda som återstår efter mediahypen är en gravt förvriden självbild och förväntningar som ingen kan leva upp till. Nej, Luther och Jante, det är vad riktiga konstnärer behöver, mumlade jag surt i telefonsamtal med avlägsna bekanta som möjligen ännu inte hade fattat var skåpet stod.
Men Farväl Falkenberg fick inte en enda bagge. Och nu är det inte bara det kraftigt överdrivna hyllandet av Farväl Falkenberg som jag måste reta mig på. Jag är också tvungen att känna en gnagande irritation över att den enda film som åtminstone med lite god vilja kan utmålas som någonting som vagt påminner om ett mästerverk blev utan pris. Ja, den enda svenska film som ens har fått mig att gå till biografen det senaste året.
Dessutom föds ett intressant sidospår: om inte Sveriges alla till synes maktfullkomliga och självglada tyckare får sin vilja igenom, vem är det då som bestämmer? Jag antar att jag inte är den enda som känner doften av en saftig konspiration.
Farväl Falkenberg borde ganska oförtjänt ha rakat hem en hel hög gyllenfula baggar.