Farsartad svensk komedi

Det är sommar. Eventplaneraren Görans liv håller på att falla i bitar. Hans tjej sväljer förlovningsringen när Göran ska överraska henne, han vantrivs på jobbet och har svårt att få ordning på sitt liv som loser. Samtidigt är bäste vännen Alex fast i en relation med Ann (Ahl!) som hävdar att de är 85 procent lyckliga. Göran får plötsligt för sig att han är kär i fotografen Grynet och tvingar med Alex på en midsommarfest någonstans på Västkusten i jakten efter sin nyfunna kärlek. Det blir en händelserik kväll där både Göran och Alex hamnar i bisarra situationer.

Jag har alltid varit förtjust i trion Magnusson, Hellenius och Meltzer. Jag har plikttroget bänkat mig framför Hey Baberiba och Fredag hela veckan och skrattat åt deras överdrivna karikatyrer av kungafamiljen, Leif GW Persson, Linda Rosing m.fl. Trion har en inneboende värme som är sällsynt smittsam och det märks att de njuter av sina jobb.
Sommaren med Göran är långt ifrån kalkonhyllan (där ju Reine & Mimmi i fjällen!, Tre solar, Kocken, Angel och Göta kanal 2 slåss om förstaplatsen). Magnusson/Hellenius levererar som vanligt sina patenterade skämt på det där typiskt pojksöta, charmiga och lite småtöntiga Lasse Åberg-sättet. Men långfilm ställer helt andra krav än korta sketcher. Detta gäller även komedier som ibland verkar stämplas som en avart som inte bör bedömas som andra filmgenrer. Dessvärre är berättelsen om Göran mest en ojämn och farsartad kedja av fnissiga små sketcher där Magnusson inte håller hela vägen. Inte heller är manuset är till stor hjälp. Kanske borde Magnusson ha filat lite till och satt någon annan än sig själv i huvudrollen. En Fares Fares eller Torkel Peterson hade säkert gjort små mirakel.

Det största problemet med filmen är dock att såväl kameraarbete som regi och skådepelare känns påklistrade. Nog för att det är Hey Baberiba-gängets signum att driva med sig själva men här blir det faktiskt problematiskt eftersom låtsaskänslan blir så stark att man slutar bry sig om figurerna.
Se Sommaren med Göran om ni behöver en lightpåfyllning av Magnusson/Hellenius-reserverna. Men se helst Baksmällan som är det absolut roligaste jag någonsin sett på bio i genren opolitisk humor. Filmen får det mesta i genren att blekna och är ett praktexempel på hur en komedi ska konstrueras för att precis varje replik och händelse ska utlösa krampaktiga skratt. Jag skrattar bara jag tänker på det?

Farsartad svensk komedi

Sommaren med Göran är en ojämn och farsartad kedja av fnissiga små sketcher där Peter Magnusson dessvärre inte håller hela vägen, skriver Hanif Sabzevari.