Om knappt sex månader ska svenska medborgare tillsammans med 500 miljoner andra européer rösta fram representanter i EU. Tillsammans delar vi ett direktvalt parlament som på senare år har fått allt större inflytande.
Men vi delar inget forum där vi kan diskutera europeisk politik. I dag finns en enda mediekanal där människor från olika (språk)områden i den omfattande unionen kan få ta del av varandras perspektiv genom dagligen översatta artiklar.
Det är nyhetssajten Presseurop.eu som sedan 2009 varje dag gör sammanställningar och översätter artiklar från 200 europeiska (och internationella) tidningar till 10 europeiska språk. Genom Presseurop går det att få veta till exempel hur grekisk press skriver om eurokrisen, och att diskutera artiklar med andra europeiska läsare – i kommentarsfälten går det att direktöversätta deras inlägg.
Men snart finns inte ens Presseurop. Den 22 december stänger sajten. EU-kommissionen, som finansierar den efter ett ursprungligt initiativ av Margot Wallström, har meddelat att stödet upphör ”av budgetskäl”.
Tajmingen är anmärkningsvärd. Bara några månader före EU-valet, det första efter en uppslitande och splittrande ekonomisk kris, stänger man ner den enda alleuropeiska nyhetssajten i sitt slag.
Presseurop hade säkert kunna funka ännu bättre och nå ut till ännu fler. Och trots att det är ganska få artiklar som översätts i sin helhet kostar det naturligtvis att bevaka hundratals medier på ett trettiotal språk och att sedan översätta till tio (beroende på vad man jämför med förstås, i förhållande till den ökända jordbruksbudgeten är den kostnaden en spottstyver). Och visst väcker finansieringsformen frågor, även om Presseurop ska ha åtnjutit full redaktionell frihet. Kanske har EU-kommissionen också andra idéer om ökat medialt utbyte i Europa. Europaparlamentet röstade nyligen igenom ökad mediebudget i EU för 2014.
Men än så länge är Presseurop ett av Europas mycket få och mycket små embryon till en gemensam offentlighet: hur tänker EU-kommissionen när man rycker undan mattan för sajten just nu?
Det tycks mig som om diskussionerna om en gemensam, europeisk offentlighet – och betydelsen av ett sådant meningsutbyte för demokratin – var livaktigare för en fem, tio år sedan. Den tyske filosofen Jürgen Habermas har länge argumenterat övertygande för vikten av ett europeiskt offentligt rum, som kan skapa ökat medborgerligt engagemang för det gemensamma projektet. Men även han har anammat den mer pragmatiska uppfattningen att det får räcka med nationella medier. Om de bara diskuterar samma europeiska frågor kan det vara gott nog.
Och för all del. Eurokrisen är ett exempel på hur gemensamma europeiska frågor har blivit heta, ja konfliktfyllda, politiska. De diskuteras i medier över hela kontinenten. Men den visar ironiskt nog också hur skilda de nationella diskussionerna förblir. Det finns ingen ömsesidig förståelse ifråga om problem och lösningar.
”Den finansiella orkanen har gjort sitt avtryck på den europeiska själen, i form av ett fult ärr som löper genom kontinenten, från nord till syd”, skrev journalisten Claudi Pérez häromdagen i den spanska tidningen El Paìs (översatt till engelska på Presseurop): ”Gamla och nya stereotyper flödar, om grekernas lögnaktighet, spanjorernas vilda överflöd, irländarnas hänsynslöshet och tyskarnas egennyttiga ledarskap."
Nationalismen är i uppsving i stort och i smått i Europa. Just därför ökar också behovet av offentliga rum som spänner över nationsgränser och bryter upp ”vi-och-dom”-tänkandet.
Efter nedläggningen av Signandsight.com förra året – en annan av få sajter som hade som målsättning att ”tala europeiska” – känns Presseurops förestående försvinnande som ännu en sorglig reträtt för ambitionen att tänka bortom nationella perspektiv.