Färgstarkt Uppsalaband

Och Violent Silence skiljer direkt ut sig från mängden. Här finns inte en gitarr så långt örat hör, i stället bygger gruppen sitt sound på Hannes Ljunghalls klaviaturer, tätt flankerade av Johan Hedmans trummor och Phillip Bastins basspel samt med Bruno Edlings ljusa distinkta röst på toppen av alltsammans.De båda förstnämnda lär ha träffats på Katedralskolans musiklektioner, och ingick tidigare i thrashmetallarna Convulsion. Men Violent Silence handlar om något helt annat, en lekfull och nyansrik crossovermusik som förenar tunga pådrivande rytmer med luftigt lyriska avsnitt. Detta i en rad originella arrangemang, med inslag av såväl marimbaklanger och degung-liknande gonggongar som 70-talistiskt ylande syntar.De tre instrumentalisterna har alla viktig del i helheten, ofta med olika teman och rytmmönster som finurligt kontrasteras mot varandra, och där Bruno Edlings röst används som ytterligare ett instrument i de nog så krävande, snudd på avantgardistiska melodilinjerna. Lägg därtill sångtexter som på samma gång är associativa, humoristiska och intelligenta.Jag kan uppleva ett visst släktskap med 70-talets engelska proggrockscen, band som Hatfield & The North, National Health och Gentle Giant, detta givetvis sagt som en komplimang. Violent Silences album utgör helt klart en färgstark, händelserik lyssnarupplevelse, från ett debutband som ger ett förunderligt moget intryck.