Affärsmannen Damian Hale (Ben Kingsley) har med hårda nypor byggt ett fastighetsimperium i New York, men har nu blott månader kvar att leva, kraftigt märkt av cancer. Som sista utväg vänder han sig till ett ljusskyggt företag som inte kan bota hans sjukdom, men i stället göra något potentiellt mycket bättre – förse hans sinne med en 35-årig, topptränad färsk kropp att flytta in i, komplett med ny identitet, bara han är villig att lägga sitt gamla liv bakom sig.
Föga förvånande nappar Damian, han har ändå offrat allt vad personliga relationer på väg mot toppen och efter ett halvhjärtat försök att försonas med sin dotter (Michelle Dockery från ”Downton Abbey”) beger han sig mot sitt nya, bekymmersfria liv.
Lika föga förvånande visar det sig snart att kroppsbytarföretaget inte har helt rent mjöl i påsen. Damians nya kropp (i formen av Ryan Reynolds) visar sig visserligen vara en hejare på basket och på att dra hem nya kvinnor från krogen varje kväll, men den visar sig också innehålla en defekt i form av korta, hallucinatoriska syner. Damian tolkar dessa som för honom okända minnesfragment, men chefen för kroppsbytarfirman avfärdar allt som smärre inkörningsproblem – bara Damian tar ett rött piller varje dag har han inget att oroa sig för.
Tanken på att få en andra chans i livet i en ny kropp är både lockande och väl utforskad inom populärkulturen. ”Self/less” gör sitt bästa för att åtminstone till en början framstå som ett smart bidrag till genren, men efter lite skrapning på ytan visar sig skutan vara målad med billig, dåligt fästande färg. Att det inte är så troligt att skumraskföretaget verkligen odlat fram den nya kroppen i ett labb som de hävdar är uppenbart för alla utom Damian själv – och när han väl börjar ana oråd räcker en halvminuts googling för att han ska hitta sin nya kropps tidigare hemvist, dit han självklart genast beger sig och ringer på, varvid helvetet brakar löst.
Vid denna tidpunkt i filmen faller alla försök till högre ambitioner i berättandet samman, och vi serveras en måttligt rafflande andra halva där Damian med sin nya kropps gamla familj i släptåg tvingas fly undan företagets lejda hejdukar.
Svängarna berättelsen tar är aldrig nya, men visst – det är kompetent utfört och man blir aldrig direkt uttråkad i biostolen. Vi bjuds på såväl biljakter som ett par småfina familjescener mellan Damian och den nya familjen och en actionladdad slutuppgörelse i klinisk labbmiljö.
Men någon chans att bli en oväntad sommarblockbuster har ”Self/less” inte, det är filmen alltför blek för.