Stämningen är uppiskad, debatten har ett högt tonläge. Så brukar det heta. Men i nättrollandets tidevarv blir ett sådant påstående endast bildligt – vi hör ju inte längre hur det faktiskt låter. Annat var det i kommunfullmäktige i Yonkers, New York, i slutet 80-talet. Då skränades och skreks det för full hals när staden ålades att bygga 200 nya hus för låginkomsttagare, ”public housing”, i vita medelklassområden.
HBO-serien ”Show me a hero” är förvisso en dramaserie i sex delar, och vi kan därför inte veta om ljudstyrkan är exakt återgiven. Men miniserien bygger på verkliga händelser, och det är inte svårt att föreställa sig att stämningen som rådde vid den här tiden. Rädda, arga människor i grupp har en tendens att bli gränslösa.
”Show me a hero” pekar rakt in i vår tid. Inte bara för att den gapande mobben liknar kommentarsfälten – vår tids möteslokal för förorättade medborgare – men också för att den påminner om att den infekterade integrationsdebatten är en evighetsmaskin: krav på förändring, anpassning och uppoffring trycker på knappar hos människan som inget annat. Gång på gång.
Det närhistoriska tv-dramat har en särskild förmåga att göra oss medvetna om vår egen tid, på ett sätt som samtidsskildringar inte riktigt förmår. Om det akuta nuet har vi ännu inte tillräcklig kunskap, klarsyntheten grumlas av affekter och brist på avstånd. ”Mad men” blev inte succé enbart för att vi är så förtjusta i teak och piffiga 50-talsklänningar, utan för att det är först när världen kommer på distans som vi kan se både den och oss själva lite skarpare.
Ändå kan man skönja en skillnad mellan tv-serier som skildrar ett förgånget skeende rätt upp och ner och de som medvetet arbetar med att foga in dagsaktuella frågor i det förflutna. ”Masters of sex”, ett annat HBO-drama med verkligheten som förlaga, är inne på sin tredje säsong och har vid det här laget hunnit avverka inte bara rasmotsättningar, men också sådant som abortfrågan, skilsmässor, homorättigheter och insemination för lesbiska. Det är en utomordentligt välgjord serie, men med en tydlig avsikt att låta historien skildra nuet.
I ”Show me hero” syns inga sådana intentioner. Där finns bara staden Yonkers och dess invånare. Det är politiskt rävspel och tröstlös byråkrati, det är människor med problem och låga sidor, med benhårda övertygelser och – inte minst – förmågan att ändra på dem. När man vant sig vid ljudbilden blir budskapet, det som gäller för alla tider, tydligt: det finns inga hjältar, men var och en kan göra ansträngningen att lära känna sin granne. Det räcker rätt långt.