Får man glädjas över en påsklilja?
SJUNDE DAGEN. Så är den över för den här gången, påsken; för många den mest opretentiösa av högtider, för andra den viktigaste. Mitt i brytningen mellan vinter och vår sätter vi gula påskliljor i vas och gläds åt livets återkomst.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fast kanske blev det mest helt andra saker som upptog tiden den här påskhelgen. Kanske besök i konstnärernas påsköppna ateljéer, kanske deckarläsning eller tv-tittande.
Vart tog påskens innehåll vägen? Får man över huvud taget tala om något sådant i det mångkulturella, multireligiösa, sekulariserade Sverige 2007?
I Expressen 10 april ondgör sig juristen Ia Modin över att Sveriges Television sänder en och annan kristen gudstjänst. Svt är en kristen propagandakanal, skriver hon. Och lägger så ut texten som den värsta predikant. "Jag upphör aldrig att förvånas över den naiva och aningslösa inställningen till den kristna ideologin", skriver hon. "I det kristna budskapet är allt tillåtet utom kunskap." Dags att sluta upp med att "legitimera den kristna ideologin", utropar artikelförfattaren.
Man frågar sig vilken tv Ia Modin tittar på och vilken kristendomsbild hon fått sig till livs. En titt i den gångna helgens tv-tablåer visar i själva verket ett tämligen tunt utbud med kristna förtecken. Ett par dokumentärer, en förvånansvärt konventionell tolkning av påskens passionsdrama signerad Mel Gibson och så den föraktliga högmässan på påskdagen. Inte mycket att tala om eller uppröras över. Och för övrigt förstår jag inte varför det skulle vara så stötande att då och då sända en gudstjänst i tv för alla de människor som av olika skäl inte kan besöka en kyrka. Ingen är ju tvungen att titta. Precis som ingen behöver ta del av alla de bloddrypande programmen om våld och otrohet och mord som en av tv-tablåerna utlovade till den här påskhelgen.
Själv besökte jag domkyrkan på påskdagen. Så gjorde även många hundra andra Uppsalabor. Jag ska tillstå att jag kände mig rätt främmande inför flera moment i gudstjänsten, men det beror sannolikt på att det är länge sedan sist. Intressant var dock att iaktta hur nästan alla kyrkobesökare även deltog i det nattvardsfirande som ingick i högmässan. Ett faktum som åtminstone något nyanserar bilden av det sekulariserade Sverige. Inte minns jag så mycket av predikan, och psalmerna var inte desamma som man sjöng i min barndom. Men påskliljan jag fick när jag lämnade kyrkan stod i flera dagar gul och grann på köksbordet och påminde mig om det som påsken egentligen handlar om: livets seger.
Jag tillåter mig att glädjas över min påsklilja utan att skämmas.