Patti Smith. Cirkus, Stockholm. Tisdag.
På sätt och vis är det symtomatiskt att Patti Smith och hennes band väljer att avsluta extranumren med Gloria, öppningsspår på 1975 års debutskiva Horses. På fondväggen projiceras skivans omslagsbild, vibrerande och sprakande av psykedeliska ljuseffekter, och inget annat under konserten är ens i närheten av Glorias elektrifierade hets. Allt i denna strålande avslutning knyter ihop konserten som en manifestation av att Patti Smith redan på Horses hade hittat den form hon fortfarande utgår från. Till och med halva kompbandet är detsamma.
Konservativ pacifist
I Patti Smiths musik har poesi en lika självklar position som politik,
där får intellektet en ovan plats i den svettvarma trängseln framme vid scenkanten. Men hon smeker väldigt mycket medhårs. Hon är som konserverad i sin t-shirt med fredsmärke, sitt trollhår och sina vajande armar och musikaliskt tar hon inga risker. Hon må vara textmässigt radikal men musikaliskt är hon konservativ pacifist; använder samma medel nu som för trettio år sedan och antastar ingen.
Inte särskilt fräscht
Antagligen är det också förklaringen till att hon kanoniserats, som en av få kvinnor inom rockmusiken. Hennes odiskutabla plats i rockens hall of fame beror lika mycket på rollen som föregångare och förebild för kvinnliga rockmusiker som på hennes hårdnackade envishet att inte följa med några strömmar. Att senaste skivan Trampin' kom just i våras beror på George W Bush, men den har mognat fram länge; Patti Smiths politiska uttalanden har föga med den mediala dagsagendan att göra.
Där ligger också problemet med konserten. 70-talslåtar blandas med nya och ingenting känns särskilt fräscht. Patti Smith är på utmärkt humör och lyckas charma sig ur att hon hyllar Stockholm för att Nobels fredspris delas ut i staden, bandet är lyhört och undviker varje antydan till att göra den mullrande rocken statisk. Ändå känns det mest som att Patti Smith och hennes band är alltför nöjda med att bekräfta att de gör en bra och viktig grej när de protesterar mot polisvåld och imperialism.
Långt från självironi
I Dancing barefoot avlöser Mariabilderna varandra på duken bakom bandet medan Patti Smith sjunger "she is benediction/she is addicted to thee/she is the root connection/she is connecting with he" och plötsligt avlöses de av en projektion av en dansande Patti Smith.
Självironi är det knappast frågan om — det finns inte plats för det i Patti Smiths eftertänksamt larmande musik. Snarare är hon väl medveten om att hon står på piedestal. Det är nog inte alldeles nyttigt, konstnärligt sett.