Richard Strauss sa en gång att han kunde beskriva en kvinna i musik så att lyssnaren såg att hennes klänning var röd. Jag tror honom inte för ett ögonblick. Han intar en extrem ståndpunkt där musiken sägs kunna berätta en historia. Den andra extremen är musiken som ren matematik. Man kan peka på hur Peter Nilson använde Bach i sin science fiction-roman om Nyaga. 1600-talsfilosofen Leibniz skrev: ”Musik är hemliga matematiska övningar för själen. Men själen vet inte om att den räknar.”
Jag har hittat Leibniz-citatet hos tonsättaren Gunnar Bucht, som i Pythagoras’ sträng ägnat en intelligent essä åt musiken som berättelse. Den anbefalls till alla som vill tänka bortom och mellan extremerna. När musiken berättar sker det på en mer allmän och abstrakt nivå än vi kanske önskar oss. Och när den klär sig i matematik är den mer sinnlig närvaro än vad räknenissarna vill tro.
Fréderic Chopin fyller 200 år i år. Han hade det trögt i portgången in till mitt lyssnande, men nu är han där som en av mina självklara följeslagare. Han var god vän med Franz Lizst – som skrev en odräglig bok om honom – som verkligen försökte göra berättelser i musik. Men Chopin själv, med sitt starka känsloinnehåll, är mycket återhållsam med de realistiska detaljerna.
Hans väninna Georges Sand har försökt göra hans ”regndroppspreludium” till en konkret bild av en våldsam regnskur på Mallorca vintern 1837-38. Jag tror henne inte för ett ögonblick. Det bara låter så. Inte heller tror jag på omvändningen i Lasse Söderbergs hyllningsdikt till Tranströmer: ”Regnet är, naturligtvis, en större dikt.” Konst är inte natur, naturen är inte konst.
Chopins preludier i alla 24 tonarter är för mig hans viktigaste verk. Nästan i hemlighet anknyter det till traditionen från Johann Sebastian Bach. I Das wohltemperierte Klavier gick också Bach igenom alla tonarter i par av preludier och fugor. I stor glädje ville han visa att man kunde spela allt utan att det lät falskt. Det nya sättet att stämma instrument var en kompromiss, men en kompromiss som var vänlig mot örat och en stor frihet för tonsättarna. Chopin kunde utan möda röra sig runt kvintcirkeln på ett piano som nått 100 år längre i teknisk utveckling än vad Bach hann uppleva.
Bach betade av tonarterna så att säga i bokstavsordning. Chopin följde kvintcirkeln. Ett preludium i dur följs av ett i sin parallella molltonart. Det lyssnaren hör är inte räknandet, utan en ständigt skiftande serie stycken som gärna vill flyta ihop till en stor enhet. Så har jag alltid uppfattat verket, och jag blir lite sorgsen när jag hittar uppgiften att Chopin själv ofta valde ut små preludiegrupper till sina konserter. Det känns som om han svek sin plan, sin grandiosa idé.
Preludierna är korta, många går under minuten. De består ofta av bara en enda fras som uppstår och lägger sig till ro. Man kan tänka sig gesterna eller de växlande ansiktsuttrycken under ett samtal som vi aldrig får veta vad det handlar om. ”Regndroppspreludiet” avviker genom sin längd och sin mer genomarbetade form. Det liknar Chopins nocturner i uppläggningen när det reser från stillhet till stillhet genom en mer upprörd mellandel.
Det sista preludiet är magnifikt. En av pianots lägsta toner hamrar i botten och diskantens löpningar neråt söker sig mot den fram till de sista tre släggslagen som, för mig, står för världens och musikens slut, före återuppståndelsen.
Så abstrakt är Chopins berättelse i preludierna. Han framställer världen och livet som klingande fragment, som förspel till andra klingande förspel. Han kunde kännt sig hemma hos de romantiska författare som uttryckte sig i just fragment – livsbilder och stämningar med avrivna kanter, inte med aforismens slipade form.
Det har skrivits tonvis med skräp om Chopin. André Gide förstod honom dock: ”Chopin föreslår, gissar, antyder, frestar, övertalar, han bekräftar nästan aldrig.” Det är en kongenial beskrivning av preludiernas estetik.
Dansken Peer Hultberg skildrar i sin roman Preludier Chopins barndom i Polen i just litterära fragment. Det är en av de finaste barndomsskildringar jag känner till, men den ger sig inte på att efterbilda musiken. Poeten Jacques Werup har i sviten Det stora preludiet inte heller fallit för frestelsen att pådyvla Chopin några intima anekdoter. ”Att alltsammans är ett förspel, / En bagatell i moll, utan hel- /het, utan fortsättning, utan slut. (- - -) Det hann ju aldrig börja.”
Mycket klokt talar Werup om ”det fiktiva slutets tyranni”. Preludierna är en cirkel, de börjar alltid om.