Fantastisk, grym och hopplös

Konservatoriet i Wien. Pianistgeniet Erika Kohut (Isabelle Huppert) i trenchcoat och skinnhandskar. På dagarna är hon sadistisk pianolärarinna, på kvällarna håller hon Schubertkonserter i Wiens borgerliga rum. På nätterna delar hon säng med en kontrollerande mamma.Det finns en skugga av en pappa på ett mentalsjukhus. Isabelle Huppert säger "jag har inga känslor och får jag en gång en känsla kommer den att slå ut min intelligens". Hennes favoritstycke: det Schubert skrev strax innan han blev galen.Kontrollen som tuktar de farliga känslorna — hon onanerar i ett porrbås, smygtittar på älskande par i utebiograferna, skär sig i underlivet — rämnar fullständigt när en ung vacker man dyker upp. En man som har bestämt sig för Pianisten. All den ordning som musiken och nätterna med mamma innebär går sönder.Mörkt överalltPianisten handlar om att förlora kontrollen och förlora allt, om en man som vill hålla henne som en döende svan i sina armar, om en utopi om att inte förlora kontrollen, en utopi om att ritualisera sin underordning för att göra den uthärdlig. Pianisten vill att han ska göra som hon säger. Inte röra henne, inte trycka upp henne mot väggen passionerat, men se henne i ögonen, binda henne, slå skada sparka henne.Men i masochismen väntar bara mörker. Det är så mörkt överallt i Pianisten, här är sexualiteten ett svart hål att fall ner i. Och aldrig har masochismen gjorts mer begriplig, som ett sätt att ritualisera och avdemonisera våldet, ett sätt att behålla makten, ett sätt att inte falla så hårt. Det är en fantastisk film. Den är grym och hopplös. Isabelle Huppert är bedårande i sin fräckhet, sitt hat och det knyckiga sättet att gå genom gatorna.