Precis när superhjältegenren hade nått de höjder fansen länge hoppats på, tar Hollywood nu ett steg tillbaka. De senaste årens framgångar med Iron man, Batman begins och The dark knight är nu som bortblåsta. Äntligen hade ju superhjältarna från serietidningarna kommit till sin rätt. Äventyren, problemen framstod som verkliga och sannolika. Framför allt, filmerna var inte fåniga, utan gjorda med samma allvar som vilket seriöst drama som helst.
I Green Hornet tar vi del av hur den bortskämda festprissen Britt Reid (Seth Rogan) tar över sin avlidne fars samhällsgranskande tidning. Samtidigt blir han bästis med faderns espressomakare, tillika bilmekaniker (Jay Chou). I ett rus av alkohol och pojkdröm bestämmer de att bekämpa brottsligheten i Los Angeles, som de maskerade hjältarna Green Hornet och Kato.
Det går ganska bra, tack vare Kato, en gudabenådad fajter. De kommer en komplott på spåren, signerad ärkeskurken Chudnofsky (Christoph Waltz).
Sen det vanliga – biljakter, explosioner och ganska fånigt våld. Trots att berättelsen är som upplagd för den klassiska sensmoralen – pennan är mäktigare än svärdet – framträder i stället ett slags motsats.
Det finns förtjänster. 3D-effekterna är välgjorda, och kemin mellan Seth Rogan och Jay Chou gör filmen stundtals underhållande. Men den som planerar att se filmen för att den är signerad Michel Gondry blir nog besviken. Det här är ingen Eternal sunshine of the spotless mind (2004). Och alltså inte heller någon Batman begins.