Fängslande med mycket hysch-hysch

José González blev en av årets mest välkomna svenska debutanter när han släppte sitt album Veneer. Minnet av Nick Drake bubblar upp mellan de försiktigt fraserade textraderna och i det vackra gitarrspelet, men samtidigt hittade Jozé González en innerlighet och ett personligt anslag som gjorde att Nick Drake-likheterna inte ligger honom till last.Hyschande som en fondPå Katalin i fredags spelade han de korta låtarna från Veneer i rad efter varandra utan mycket till mellansnack (det lilla han sade hördes ändå bara av de som satt långt fram). Låtarna lät precis som de gör på albumet. Ibland spelade han så tyst att publikens hyschande till varandra låg som en tät fond bakom sångerna. I teorin skulle detta kunnat göra spelningen både inåtvänd och ospontan — lite så där som det kan vara när Nicolai Dunger spelar akustiskt — men så blev det inte. José González imponerande gitarrspel var en anledning, hur jämna i temperamentet hans låtar än är så finns alltid variationen där. Hans upp-och-ned-vända-världen-sätt att fixa dramatik i sången var en annan. Där andra använder samtalsläget med försiktighet och lägger crescendo efter crescendo, gör José tvärt 8om. I versionen av The Knifes Heartbeats sjöng han med mild uttryckslöshet - samma styrka, samma matta melankoli i tre minuter med den bisarra effekten att sången gick rätt in i hjärtat.Kungen av coversJosé González är för övrigt kungen av covers. Inte för att egna låtar som viskande Broken arrows och den intensivare Remain inte var fina, men den hårdare Love will tear us apart bröt av bra och Born in the USA utan sång i refrängen var spelningens överraskning. Att den skulle passa så väl in i hans repertoar hade varit svårt att tänka sig på förhand. Att man skulle fängslas så av hans gitarrspel också, nästan. Det är man inte bortskämd med.