Fångarnas dilemma
Bildningskanon. Det finns situationer och grupper för vilka gäller att genom att var och en i gruppen handlar rationellt i sitt egenintresse så ger de tillsammans upphov till ett utfall som är sämre för alla i gruppen jämfört med om alla hade handlat annorlunda, skriver Folke Tersman.
Folke Tersman. Professor i praktisk filosofi.
Foto: Jörgen Hagelqvist
Problematiken förknippas med beteckningen "Fångarnas dilemma". Den upptäcktes av några matematiker (på femtiotalet), men filosofer har varit snabba att inse dess betydelse. En del utanför universitetet är bekanta med själva namnet "Fångarnas dilemma", men ofta saknas kunskap om vad namnet egentligen står för och förståelse av varför det är så anmärkningsvärt.
Exemplet lyder så här: Två personer, Karl och Ada, har begått ett brott tillsammans. De grips av polisen och placeras i olika celler. Där får var och en välja mellan att erkänna eller neka, och de måste bestämma sig innan de vet vad den andra beslutat.
Inför beslutet får de veta att om båda erkänner så får de sitta tre år var i fängelse. Om den ena nekar och den andra erkänner så belönar man den som erkänner genom att ge denne ett år medan den som nekar kläms åt och får fyra. Om båda nekar kan man inte fälla dem för brottet utan bara för vissa mindre förseelser (som olaga vapeninnehav). I så fall får de sitta två år var i fängelse.
Anta nu att Adas enda strävan är att för egen del sitta så kort tid i fängelse som möjligt (och att detsamma gäller Karl). I så fall skulle hon, om hon vore rationell, resonera så här: "Om Karl erkänner så är det bäst för mig att också erkänna. För i så fall behöver jag bara sitta tre år i fängelse (snarare än fyra). Anta i stället att Karl nekar. I så fall bör jag fortfarande erkänna, för då behöver jag bara sitta ett år i fängelse (snarare än två). Så oavsett vad Karl gör får jag sitta kortare tid i fängelse om jag erkänner. Alltså bör jag erkänna."
Och precis likadant skulle Karl resonera. Men om båda erkänner så får båda sitta längre tid i fängelse (tre år var) jämfört med om båda skulle neka (två år var). Fällan har slagit igen.
Vad exemplet illustrerar är alltså att det finns situationer och grupper för vilka gäller att genom att var och en i gruppen handlar rationellt i sitt egenintresse så ger de tillsammans upphov till ett utfall som är sämre för alla i gruppen jämfört med om alla hade handlat annorlunda.
En mängd fenomen som för närvarande plågar mänskligheten kan analyseras på samma sätt, såsom överbefolkningen, utfiskningen, trafikstockningarna i städerna, och, inte minst, klimathotet. För var och en kan det vara rationellt att avstå från att ändra sin livsföring, men om alla avstår?
Nationalekonomen Adam Smith förknippas med tanken att så länge individer fritt får agera i sitt egenintresse så kommer "den osynliga handen" att ordna allt till det bästa. Genom upptäckten av Fångarnas dilemma fick han svar på tal.
Människan har tampats med kollektiva dilemman sedan stenåldern och har ofta lyckats rätt väl. Det har hon bland annat sin moraliska känslighet att tacka för. Ett sätt för en grupp att undvika ett dilemma är nämligen att individerna inte bara handlar i sitt egenintresse utan att också tänka på hur det går för de andra.
Den moraliska känslighetens roll när det gäller att parera dilemman bidrar i själva verket till att förklara hur denna känslighet uppkommit (om vi utgår från att sådana egenskaper ytterst är ett resultat av det naturliga urvalet).
Det är emellertid inte säkert att de moraliska föreställningar som hjälpt oss hittills räcker inför de globala dilemman vi nu står inför. Det vittförgrenade men anonyma samspel mellan miljarder individer som dessa är resultatet av är nämligen någonting relativt nytt i mänsklighetens historia. Vi måste därför vara beredda att ompröva gamla uppfattningar och kommer bara att lyckas om vi grundligt förstår den underliggande problematikens obevekliga logik.
Så jobbar vi med nyheter