På lördag öppnar en ny utställning på Uppsala konstmuseum med verk av Gunnel Wåhlstrand, konstnären som gjort sig känd för sina storskaliga och realistiska tuschmålningar.Gunnel Wåhlstrand har under de gångna tio åren etablerat sig som en av Sveriges främsta samtidskonstnärer. Med sina stora fotorealistiska tuschmålningar har hon rönt stor framgång. Hennes konst finns representerad i Moderna Museets samlingar och på landets auktionshus har det hänt att hennes tavlor sålts för miljonbelopp.
Men trots de många framgångarna känns det mycket stort att få ställa ut i just Uppsala, berättar hon. Inte bara för att det var här hon föddes och spenderade de första fyra åren av sitt liv, utan också för att många av motiven i hennes bilder är hämtade från staden.
Bara ett stenkast från Uppsala konstmuseum, där Gunnel Wåhlstrands nya utställning öppnar på lördag, ligger Carolina Rediviva. Ett av de nya verk som visas på utställningen föreställer Wåhlstrands farfar, omgiven av hyllmetrar med böcker, i en av bibliotekets forskarsalar. En viktig bild för henne.
– Det är en bild jag funderat på att göra väldigt länge, men också tvekat inför. Det känns väldigt speciellt att få ställa ut den här i Uppsala, alldeles i närheten av biblioteket.
Det är också en bild som orsakat en del problem under arbetets gång. Den laveringsteknik Gunnel Wåhlstrand jobbar med, och som kräver en minutiös noggrannhet, gör nämligen att hon vid minsta misstag måste börja om från början med bilden.
– Med biblioteksbilden var jag tvungen att börja om tre gånger, berättar hon. Det är så klart väldigt jobbigt när det händer. Det har hänt att jag varit tvungen att slänga ett helt års arbete.
I sina målningar utgår Gunnel Wåhlstrand från släktens familjealbum vars fotografier hon rekonstruerar nästan skrämmande realistiskt, fast i ett slags jätteformat.
Bilderna berättar en delvis mycket tragisk familjehistoria. Ett av hennes återkommande motiv är nämligen bilder av hennes far som begick självmord när hon bara var ett år gammal. I de senaste verken är dock fadern inte längre lika närvarande. I en av bilderna har Gunnel Wåhlstrand helt enkelt valt att plocka bort pappan, så att endast det landskap han vistas i blivit kvar. Ett sätt för henne att liksom ställa sig bredvid sin pappa, att dela hans blick.
– I just den här målningen, där jag valt att plocka bort pappa ur bilden, är det som om frånvaron gör närvaron starkare. För mig har ju arbetet varit ett sätt att försöka komma nära min pappa. Men på senare tid har jag upptäckt att det inte längre är honom jag söker. Snarare har han blivit en guide in i mitt eget undermedvetna.
Men även utställningen på Uppsala konstmuseum innehåller ett porträtt av pappan. Kanske det bästa hittills.
– I de porträtt jag gjort av pappa tidigare har han aldrig blivit helt närvarande. Men den här gången kändes det verkligen som om han var där.
Gunnel Wåhlstrands verk är alltså tekniskt virtuosa. Åtskilliga timmar spenderar hon i ateljén, ofta arbetande liggande och med Otto Klemperers tolkningar av Gustav Mahlers symfonier på högsta volym. Men hon är noga med att poängtera att hennes konst inte handlar om att vilja briljera med tekniskt kunnande. Snarare handlar det om att frammana en värld, alldeles verklig.
– För mig är det viktigt att jag ska kunna vara i bilden, kliva in i den. Det är delvis därför bilderna måste vara så stora, större än mig.
Hon beskriver arbetet med tavlorna som ett sätt att öppna upp bilden, inte bara för åskådaren utan också för henne själv.
– Jag bygger upp bilden lite som ett kassaskåp med kodat lås. Man måste hitta den rätta koden, allt måste liksom hitta sin rätta plats. Då, när man gjort det, klickar det plötsligt till. Och bilden öppnar sig.
Med Gunnel Wåhlstrands konst verkar det alltså vara som med kärleken: Det säger bara klick.