John Sjögren: Falsksångens faktoid

Med ett aningen mer akademiskt ord brukar det kallas för faktoid. Alltså en felaktighet, som genom ihärdig upprepning, till slut förvandlas till en sanning. Ordet säger egentligen precis vad det handlar om. En sammanslagning av fakt(um) och ändelsen oid, som kommer ur grekiskans ord för utseende. Faktoiden är med andra ord något som ser ut som en sanning, men egentligen inte alls är det. En lögn förklädd till sanning.

Martin Kylhammar, professor på Tema kultur och samhälle vid Linköpings universitet, är en vårt lands mest hängivna jägare och avslöjare av faktoider. Historien är, visar Kylhammar, full av mer eller mindre medvetna myter och falsarier. Kylhammar ger flera exempel: Grekerna trodde aldrig att jorden var platt, Kristian Tyrann kallades aldrig för den gode i Danmark, Rosseau skrev aldrig ”Tillbaka till naturen”, Einstein sa aldrig att allt är relativt. Ja, så där kan man fortsätta.

Frågan är om inte en av svensk populärkulturs allra envisaste och mest befängda faktoider är den att Håkan Hellström, som ikväll ställer sig på Fyrishovs utomhusscen, inte kan sjunga. Eller ännu värre: att han sjunger falskt. Denna försanthållna osanning har alltför länge passerat som självklarhet.    

Först ska det väl i den sanningens anda, i vilken denna krönika onekligen går, erkännas att Hellström i början av sin karriär, när han fortfarande hade sjömanskostymen som karaktäristisk arbetsmundering, tog en del, för att tala Idol-jury-språk, pitchiga och sura toner. Men de senaste fem åren har jag varken på skiva eller på konsert (och jag har varit på en del) hört Hellström ta en enda falsk ton. Att sjunga falskt innebär ju att man inte sjunger i rätt tonläge alternativt fel i förhållande till den tonart som musiken spelas. I ärlighetens namn, ni Hellströms belackare, när hörde ni honom senast göra det?

Vad man däremot kan hävda är att Hellström, åtminstone i traditionell mening, inte sjunger särskilt vackert. Men i den poptradition som Hellström verkar har heller aldrig teknisk felfrihet varit huvudsaken. Här handlar det snarare om att förmedla känsla, att beröra sin publik emotionellt. Och där är Hellström snudd på oöverträffad. När Håkan sjunger finns liksom ingen omkopplingsstation mellan hjärta och stämband. Han ger av sig själv, sårbart och öppet, rakt ut. Det var väl också detta, snarare än hans eventuellt falska toner, som gjorde att många ställde sig frågande till Hellström när han slog igenom i början 2000-talet. Efter det ängsligt ironiska 90-talet var publiken inte riktigt beredd på en sångare som så skyddslöst slängde sig ut i stora romantiska gester. Man skulle kunna säga att det var Håkans röst som definitiv slog hål på 90-talets lite distanserade popestetik. 

Är det inte också snart dags att slå hål på faktoiden om Håkans falsksång?