Jag lyssnar till en fado sjungen av fadodrottningen Amália Rodrigues. Hon var den största fadistan under senare delen av 1900-talet. När hon dog 1999, utlystes tre dagars landssorg i Portugal. Fadon jag lyssnar till är från den klassiska inspelningen från 1962 som för alltid förändrade fadon i Portugal. Vad Amália gjorde var att tonsätta dikter av kända poeter, vilket inte gjorts tidigare. Det som utmärkte hennes sångsätt var hennes harmoniska växlingar och känsla för texten. Att lyssna till Amália är en unik upplevelse.
Jag köpte cd:n med den klassiska inspelningen från 1962 under ett besök i Lissabon, staden på sju kullar vid floden Tejo. Lissabon är lätt att förälska sig i då man strosar omkring på gator och i gränder och slinker in på något kafé för en bica, den portugisiska espresson. Egentligen åkte jag dit för att vandra i Fernando Pessoas fotspår, en av 1900-talets mest betydande poeter. Han är känd för sina heteronymer, den serie fiktiva författare som han hittade på. Hans författarskap består därför av flera olika författarröster och identiteter.
Med ett urval dikter på engelska i ryggsäcken av Pessoa och hans heteronymer vandrade jag omkring på gatorna i stadsdelarna Baixa, Chiado och Estrela. Jag besökte Casa Fernando Pessoa där han bodde de sista åren av sitt liv och hans stamkafé Brasileira. Han satt själv staty vid ett eget utebord i brons. Men det roligaste var att se hans rum på Casa Fernando Pessoa med den berömda träkistan full av manusblad (kopior naturligtvis) och byrån där han den 8 mars 1914 i ett kreativt rus skrev ett trettiotal dikter av sin förste heteronym Alberto Caeiro.
Jag lyssnar till ännu en fado sjungen av Amália medan jag håller en bok i handen av den marockanske poeten AbdellatifLaâbi. Han är en legend i marockansk litteratur, men helt okänd här i Sverige. Jag ska översätta hans dikter under sommaren. Då jag öppnar boken, ser jag att den tillhört ”Sigrid och John Kahles boksamling”. Hennes namnteckning med årtalet 1984 står på högersidan över titeln på boken ”Sous le bâillon, le poème” (Under munkavlen, dikten). Jag har lånat den från Umeå universitetsbibliotek. Hur har den hamnat där? Det är en gåta. Jag börjar bläddra i boken som handlar om Laâbis tid i fängelse på 70-talet på grund av hans kommunistiska engagemang. Det var farligt att vara kommunist i Marocko under Hassan II:s repressiva regim. Laâbi blev dömd till tio års fängelse för ”åsiktsbrott”.
Att Sigrid Kahle läste kommunisten och humanisten AbdellatifLaâbis dikter visar vilken bred utblick hon hade över kulturen i arabländerna. Även kulturlivet i Marocko väckte hennes intresse. Hon var en levande länk mellan arabvärlden och Sverige. Första texten i Laâbis bok är en kärleksdikt skriven i fängelset riktad till hans fru Jocelyne. De inledande raderna lyder så här:
min älskade hustru
gryningen återkallar oss till verkligheten
kampen börjar på nytt
och kärleken slår ut som en ros