Fadda känslostormar

Det är inte lätt att få till en uppföljare efter en lysande debut. Johan Klings filmdrama  Darling (2007) gav en helt egen röst till vilsna själar i storstaden. Mötet mellan en ung kvinna, spelad av Michelle Meadows och den betydligt äldre mannen, gestaltad av Michael Segerström i hans livs hittills bästa roll, gav flera filmpris. De båda skådespelarna är med i igen, men huvudrollerna är flera i den mer kollektiva handlingen i Puss. Denna uppföljare engagerar dock inte på samma sätt. Filmen är mer snygg och cynisk än att den väcker skratt.
Handlingen utspelas bland ett litet teatersällskap i deras slitna och hyrda lokaler. Rollfigurerna är i de flesta fall osympatiska, självupptagna och liksom ständigt poserande.

Hyresvärden, spelad av Segerström, har titthålskoll på sina hyresgäster. Han vill vräka dem och samlar bevis för deras olämplighet. Teaterchefen, spelad av Susanne Thorsson, försöker småsurt och bittert få fason på sin ensemble, där någon snattar ur kaffekassan, en annan kommer aldrig i tid och få verkar helgjutet engagerade i premiären som ska äga rum om ett par veckor. Bröderna Skarsgårds filmkaraktärer är direkt schablonfyllda, den ene spelar vänsterprasslare och den andra svårmodig.

Men alla i rollgalleriet jagar också efter kärlek. Precis som i vilken farskarusell som helst är alla kära i fel person och ingenting blir som man tänkt sig.
En uteliggare rör till handlingen lite, liksom ting som hamnar på fel ställen som ett sideboard, en fimp, en bokpresent och inte minst skjutklar teaterrekvisita. Var det inte Anton Tjechov som skrev i sina anvisningar för teatern att visar man en pistol i början av pjäsen ska den avfyras mot slutet? Flera föremål har i alla fall mycket framträdande roller i den här konstfullt flätade intrigen.
Johan Kling säger sig vara influerad av Ingmar Bergmans bitterljuva filmkomedi Sommarnattens leende, men frågan är om inte Tjechovs ande svävar över den här filmen i högre grad. Det är inte bara vapnets fel utan det är också något med stämningen, dess fadda känslostormar och att de flesta sitter fast i sina ytliga föreställningar om sig själva.

Teaterkulisser är ändå tacksamma spelplatser för stora och små dramer och vi biobesökare kan känna oss som att vi får, likt Segerströms hyresvärd, kika på de häftiga konstnärerna som kan vara så lika oss. Åtminstone ibland.