Exportrockarna Soundtrack of Our Lives till Uppsala

Det är välkänt att Soundtrack of Our Lives är en koncentrerad kanonkomet live, oavsett om frontfiguren beskrivs som en viking, en rysk mystiker eller en i vissa kretsar legendarisk sångare i ett legendariskt band som upplöstes 1993. I alla händelser heter den sötaste av pojkarna bakom honom Martin Hederos och spelar piano och orgel, och hans mått på hur stora Soundtrack of Our Lives är bortom recensionernas rubriker låter så här:
- Vi drar faktiskt folk överallt. Det är inte fem utan tjugo städer i världen där vi vet att vi drar tusen personer varje gång. Det är mitt mått, jag kan inte bedöma marknadens syn på vår aktie. Visst, det är kul att ha varit med på Letterman, men det känns som ett diffust mått.
På den pågående turnén spelar de i Berlin, London och Paris samt i Säffle, Ljungby, Karlstad, Västerås och Uppsala.
- Visst finns det pengar att hämta på arenor, men en större rockklubb ger en speciell känsla. Få svenska band överger de scenerna och många större band som kan fylla en ishall har ju också fattat att det finns en magi i sådana här lokaler, som Stones som spelade på Cirkus. Vi kommer att testa ishallar bara för att ha gjort det, men jag har svårt att se att vår rock skulle bli enbart någon arenamusik, säger Martin Hederos.

Soundtrack of Our Lives bildades 1994, i spillrorna av det dekadenta, punkiga, garagerockiga och numera ikoniserade Union Carbide Productions. De tre Union Carbide-medlemmarna Ebbot Lundberg, sång, Ian Person, gitarr, och Björn Olsson, gitarr, slog sig ihop med Kalle Gustafsson, bas, Fredrik Sandsten, trummor, och Martin Hederos. Första skivan kom 1996 och fick en nykomlingsgrammis, nästa köptes av 25 000 personer, så hoppade den excentriske Björn Olsson av på grund av samarbetssvårigheter och ersattes av Mattias Bärjed.
Sedan dess har det bara rullat på. Bandet har nominerats till en amerikansk grammy och gästat både Lettermans och Lenos betydelsefulla pratshower.
Den alltid lika exalterade brittiska musiktidningen NME har kallat dem för "det bästa post-allting sexmannarymdrockbandet i trumhinnans historia" vilket i och för sig inte säger så mycket. Och Martin Hederos menar att "det svenska musikundret" inte bara är en konstruktion i Leif Pagrotskys våta drömmar eller av ivriga svenska journalister.
- Det finns en överdriftstendens, men samtidigt kan man träffa fler svenska band utomlands än danska eller tyska eller franska. Bland dem som jobbar hårt och visar upp sig finns en hög procent svenskar, men i försäljningssiffrorna syns det kanske inte. Hammerfall och In Flames ser man ofta ute, Millencolin har ju hållit på hur länge som helst även om de aldrig nämns i det här sammanhanget, säger han.
I samband med förra albumet, Behind the music, turnerade Soundtrack of Our Lives i tre år, med cirka hundra spelningar om året. Soundtrack of Our Lives är numera inte bara sex män som spelar rockmusik utan en maskin som ger fler människor arbete och mat på bordet.
- Det stressiga med att turnera är uppbrotten hemifrån och alla kontroller och tider. Men en vanlig turnédag är lugn eftersom det handlar om tre timmars jobb. Vi har varit måna om att verkligen ge oss ut i alla städer och se dem. Det är en lyxig tillvaro, man har möjlighet att gå på det där museet i Chicago som man hört talas om och åka linbana i Barcelona.
Vänta nu. "Det där museet i Chicago som man hört talas om," sa han så? En musiker i ett band där två av medlemmarna varit med i Union Carbide Productions, det svenska fylledekadensbandet nummer ett? Jodå, för den rockmyten verkar Soundtrack of Our Lives inte ha gått på.
- Vi har barn och är gifta så alla vi i bandet sitter i samma båt. En vanlig grej som kan söndra band är droger och vi är inte så inne på det. Vi vet var vi har varandra rent mentalt.
- Det är svårt att hålla kontinuerliga relationer, så man minskar antalet hemmarelationer. Men sedan när man är hemma i fyra månader och är försörjd då kan det till och med vara svårt att träffa andra människor för att det bara är de här fem som förstår ens extrema situation. Det har svetsat samman oss.

Sex kreativa personer som håller sams när de umgås dygnet runt hundra dagar om året, alltså. Men i studion är det en annan sak. "Grälar gör vi inte längre," säger Martin Hederos, men i studion kommer det fram att de är sex personer med egna idéer, idéer som blir starkare ju mer självförtroendet växer.
- I studion är det ingen Bullerbyidyll. På turnéer kan man gräla lite om låtlistor, annars är det väldigt soft. Men de gånger vi varit helt sams i studion har vi fått börja om från början. Det är en kliché, men det kan faktiskt inte bara vara trevligt att skapa tillsammans. Då är det något som är fel.
Maskinen som är Soundtrack of Our Lives sysselsätter i olika grad pr-människor, råddare på turnéer, folket som formger T-shirts och företagen som trycker dem, journalister och skivbutiksbiträden. Martin Hederos tycker inte att det finns någon risk att den ursprungliga drivkraften ²att leva upp till bandnamnet och fylla det med innehåll, för det är ett svulstigt namn² försvinner i en röra av allt som inte har med musik att göra.
- I bandet kommer vi alltid tillbaka dit, när man lyssnar på en mix, varje låtlista, varje spelkväll, det har inte mattats en sekund. Alla vi sex har en jävla vision i oss, jag kan inte tänka mig att den mattas av bara för att man blir rik. Förut fick man vara maskinen själv och ringa om tröjor om de var fel, nu har vi folk som försvarar våra rättigheter. De lever på oss och vill att vi ska vara nöjda.

Katalin, söndag