Existentiell klangbotten

Sex barn i Paris lever i en parallell värld, där viktig kommunikation sker rakt under näsan på ovetande vuxna och uppfinningsrikedomen med läxfusket inte vet några gränser. Den matematiskt begåvade gör ekonomiska kalkyler, de största killarna går på stöldraider och alla hjälps åt att kränga piratkopierade dvd-filmer till klasskompisarna.

Men några av dem är papperslösa invandrare och när hotet om utvisning blir för överhängande gör de just det som de kan bäst: tar själva hand om varandra.
Och där tar paradoxalt nog de vuxna över berättelsen, till filmens förfång. För de medverkande barnen är rent makalösa – faktum är att alla scener där endast vuxna medverkar blir ointressanta pamfletter. Styrkan i Upp med händerna ligger inte i dess ideologiska debatt om papperslösa flyktingar, utan i de scener som tecknar livet i vardagen för några barn som lever med hotet om utvisning, och för människorna i deras närhet.

Ett nedtonat hantverk ger filmen en rent existentiell klangbotten, med bilder där mörkret är närvande även i dagsljus, som en påminnelse om det mörker som är hela berättelsens grund. Bara den överdramatiserande stråkmusiken bryter enhetligheten ­ – och förstås detta envetna filmgrepp som söker autenticitet genom fejkade nyhetsbilder.