”Konsten måste härbärgera det obekväma”! Det är ett utrop och det är också rubriken på en essä av Ulrika Nielsen (Hufvudstadsbladet 28/2). Nielsens tes är att vi befinner oss i en tid som värjer sig för det prövande och ambivalenta, för en obekvämlighet bortom det omedelbart igenkännbara. Det är möjligt att hon har rätt – även om själens rysningar inför tomrummet förmodligen är av evig art och inte ett samtidsfenomen – men desto intressantare då att titta på undantag. Som ”30 grader i februari”.
Ulrika Nielsens essä rör främst litteratur, men erkänner vi dramaserien som konstform blir ”30 grader…” ett illustrativt exempel på vad hon eftersöker. ”Håller vi på att förlora intresset för det mänskliga, för vad det innebär att vara människa, för existensens villkor?”, undrar Nielsen.
I ”30 grader i februari”, detta drama under strålande thailändsk sol, är just existensens villkor ständigt i centrum. Som få andra moderna, svenska tv-serier, rör den sig konstant kring det mänskliga – och vid gränserna för detsamma. Det är paketerat i välbekant omslagspapper, men där under sker något annat: tillvaron skakar i sina grundvalar.
Ta kärlekshistorien mellan den trasiga göteborgaren Glenn och ladyboyen Oh. På ytan kanske en eftergift åt både politisk korrekthet och idén om att kärlek övervinner allt, men sedan då? ”30 grader i februari” stannar inte där. Hur lever man detta i praktiken? Hur upprätthåller man kärlek i kamp mot inte bara myndigheter och omgivningens fördomar, utan också mot sina egna övertygelser? Glenns och Ohs berättelse är inte rörande enbart för att den är fin och kärleksfull, utan för att den inte döljer svårigheterna – den inre kampen.
Majlis är dock den existentiella kärnan i ”30 grader…”. Denna kvinna som namn- och identitetslös driver omkring planlöst i Thailand, till en början med en rusig frihetskänsla men eftersom tiden går alltmer jagad och upplöst i konturerna. Vem blir en människa utan namn, en som inte egentligen finns? När hon i andra säsongens femte avsnitt plötsligt rabblar ”jag är trött på att ljuga, trött på att vara ensam” rämnar något. Det är nästan outhärdligt att se på.
Nielsen nämner det svåra i konsten som dess omistliga värde: ”Den erfarenheten – en i grunden sinnlig erfarenhet – kan ge mig både glädje och njutning och smärta, det är vad som krossar mig i viss mening.” ”30 grader i februari” krossar betraktaren gång på gång – jag tror det är därför vi tittar.