Evigt ung Staffan Hellstrand

POP. Staffan Hellstrand rör sig i sitt eget universum av pojkrumspop, lätt naivistiska omvärldsbetraktelser och halvdeppiga svärmerier. Likt generationskollegan Per Gessle har han något evigt pubertalt i rösten. En annan sak som förenar de två är drivkraften att göra radioflirtande melodier med rejäla handtag.

Oavsett om Hellstrands grundingredienser är sig lika, blir hans nya album ett av hans starkaste och mest varierade. Men hjälp av producenten Pontus Frisk växlar han från tung durkdriven rockpop med vässade gitarrer t ex i Ditt tak ska falla ned, till skör och luftig folkpop med Nick Drake-stämning i Epilog. Det är mäktigt och drömskt emellanåt, med arrangemang som känns mer dynamiska och än på flera av Hellstrands tidigare skivor. Och i vissa stunder tycks han vilja ta tempen på samtids-Sverige, inte bitskt utan med stilla vemod.
Även om några gästspel känns överflödiga och Titiyo-duetten Du blir ganska skamlös fjortispop, är detta en skiva där Hellstrand samlar sina kvaliteter som låtskrivare och popmakare.

Evigt ung Staffan Hellstrand

Likt generationskollegan Per Gessle har Staffan Hellstrand något evigt pubertalt i rösten. En annan sak som förenar de två är drivkraften att göra radioflirtande melodier med rejäla handtag. Så också på nya albumet, skriver Ulf Gustavsson.